Aftonbladet – 25 november 1873, sida 2

sjelfva hin. Han var sjelf en beau garcon till det sista. Svartsjuk! upprepade Cosmo nästan förbittrad, ni talar bra lättsinnvigt, Baptiste. En så förnärmande misstarke mot denra sköna, goda dam!... Man behöfver endast se henne för att fatta huru god bon är, Den karlen hade varit värd att hängas!s Nej, nej, sade Baptiste och skrattade listigt; monsieur är så ung — ni förstår ej ännu qvinnornas små nycker — det behagade madame rätt bra — alla qvinnor äro sådana — madame älskade honom ännu mera, emedan ban var litet — just som Jlitet rädd för hennes skönhet. Men hanlefde inte länge, den goda monsieur Jean! Och jag hoppas hon var glad åt att bli en dylik man qvitt, utbrast Cosmo, som kände sig högst förbittrad emot den sköna, gamla fruns felaktige man. Baptiste gned sig i den ena ögonvrån med knogen af venstra handens pekfinger. Skoflickarens gamla hjerta var rördt, då han tänkte på sin forna husbondes son. Men han hade ett nobelt utseende och ett högt sinne, inföll Baptiste lifligt. Madame älskade honom — hon gret — hela S:t Ouen gret — han var den siste af ett nobelt hus. Nu återstå deraf endast qvinnor; madame är sjelf en utländska och förstår inte våra traditioner. Ack, monsieur, det är en stor förändring för familjen Ro che de S:t Martin! Ni skall måhända inte tro mig, då jag säger att folket: här i ctaden aldrig kallar henne annat än madame Roche. Ja, detta är ju mycket bedröfligt, Baptists, sade Cosmo leende. Baptiste log för sällskaps skull; skoflickarens aristokratiska sympatier voro icke fullt uppriktiga; med den för hans nation egendomliga blandning