Aftonbladet – 25 november 1873, sida 2

ån Inte hära dan, hvlikens förmåga att väl ndervisa i sitt eget ämne så starkt ifrågaatts, skall kuana utöfva någon för läroveret helsosam inflytelse sen fhörande at ektioner i ämnen, hvilkas MG bil och me: odik ham åntt inindre känner. f fraktan för en tröttande vidlyftighet stanna vi här — för denna gång, ehuru flere unmärkningsvärda punkter återstå; vismickra oss ej med den förheppningen ätt slippa återkomma till ämnet. Hvad Vi anfört bör, enigt vår tanke, hafva ådagalagt, det, trängande Bekofvet och det stora vigten ar vissa förändringar vid seminar et, såsom att dess direktion varder sammansatt på ett sätt, som der lemnar rum för ett offentligt och ansvarigt inflytande från lärarekårens sida och för den speciella sakkönskäp, som nu der saknas) EN ; i att der förllkomiigt onödiga rektorsbefattningen indrages, och derför utgkende medel användas dels till arvode åt en studiiinspektor, vuxen sitt kall, dels, till förstårkönde af allt för svaga lärarihnslöner; att samMinaricts lokal måtte befrias från det nuvarande obehöriga intrånget och upp: låtas till användning för sitt enda rätta ändamål ; att undervisningen i pedagogik och ieto: dik, hvarför tppönbarliten ett särskildt lektorat alldeles icke är Af Behofvet påkalladt, måtte öfverflyttas på dögligare händer. Vi ha tecknat några drag ur seminariets historia, angiftånde det faktiska i förloppet och i det nn varande tillståndet. Den frågan uppstår här af sig sjelt, hvilka de krafter varit, som främjat ett förfaringssätt, så stridande mot det allmänna Kästa ock så uteslutande riktsdt Få Persönlig gänstbevisning. Åkfsigtligt ha vi utelemnat svaret på detta helt naturliga spörjsmål, och skola fortfarande så göra derest vi ej nödgas att äfven i den delen oförbehållsamt nämna saken vid sitt rätta namn, hvilket visserligen ej blir vackert: . , Bland dött, töm haft anledning och tillfälle att göra sig närmare underrättade om läraftinneseminariet, finnes blott en röst derom, att undervisvingen i de flesta grenar är förträfflig, liksom de varma loford, hvilka at föräldrar och målsmål olh lärjungar egnas ntivaårändå föreståndarinnan, äro lika enhälliga som, enligt allt hvad vi förmått atröna, väl förtjenta. Men på samma gång framhålles, huru frukterna af den oomtviste liga skickligheten och det föredömliga nitet på vissa höll i ej ringa mån omintetgöras genom de allt för svåra Bfisteftia i aildra afseöndöti — brister, söm kunna afhjelpas samma ögonblick, då ett otiliständigt und seende för den favoriserade oförmågan uo danrödjas. Frågan om dessa brister oci deras aftijelpande angår icke blott ett läro verk med så och så många lärjangår — hvilket redan ät mycket nog utan äfver medelbart, mön ej derför mindre allvarsamt hela den stora frågan om qvinnobildningen vårt land, med allt hvad derat boror. Skal denna angelägenhet gå lugnt framåt på e lyckligt beträdd väg, eller röna ett tillbaka slag, hvars verkningar ärd oberäkneliga — det är frågan.