fullkomligt begrepo honom och han beständigt skrattade i smyg åt les Anglais löjliga misstag; men emedan de sjelfva lika rjertligt äfven logo deråt, stördes aldrig lämjan. Cosmo -hade genom några yttranlen — han visste icke rätt huru — funnit att madame i andra våningen snedt öfver gatan — hon, som hade en sjuk dotter — var rätta egarinnan till det hus, som Bapiste hyrde, ett förhållande, som gjorde yngingen mycket hågad att emellanft under en ller annan förevändning titta in till skolickaren, då han alltid, under samtalets sång, lyckades framställa några frågor röande den gamla, vackra damen. En morgon; vid ett sådant besök, tittade Baptiste med ett fryntligt leende upp från sitt arbete, då han helsade på sin unga lyresgäst, Han hade nyheter att förtälja. Ni kan ni få er önskan uppfylld, sade lan; madame har frågat Margot om den inge engelsmannen. Madame intresserar ig för les Anglais. Ni bör sjelf göra visit 108 henne, dä hennes. dotter blir bättre; ton älskar ert land. Madame är född enselska. Är hon det? inföll Cosmo ifrigt; meii edsamt nog är jag inte engelsman. Jag ir skotte, monsieur Baptiste, och då skall nåhändå madame ej längre vilja se mig. Eh, bier.! sade Baptiste, skilnåden är u inte så stor, madame är Ecossaise; ja, det ret jag mycket säkert, ty det sades då nonsieur Jean förde henne hem som brud. Ah! hur vacker hon var! — alltför skön ör de unga herrarnes och fruarvas Ingn. De gjorde rmonsieur Jean svartsjuk och så örde han henne med sig bort. Är det länge sedan dess ? frågade Cosmo. Det var. samma år som Margots kusin, Jamille, blef konskriberad, sade Baptiste