Aftonbladet – 21 november 1873, sida 3

TRETTONDR KAPITLET, Solen hade nyss gått ned den klara Jannaariqvällen och ett återsken deraf föll ännu på trätrapporna på Types höga stränder men nedanför, på gångstigen, lågo qvällens skoggor redan djupa under de islipna, vassa grenarne som i fall man ej var försigtig, slogo vandraren i ansigtet. ge var tid: mera knappt att känna igen i döttröga, lilla vattendrag som, banade sig väg ned genom ravinen; blott dess entoniga, i den kalla luften skarpt hörbara sorl sqvallrade om dess närhet; Tyne under sitt istäcke gaf icke längre genom sitt brus, välljud åt skogens enslighet. Den tystnad sem hertrskäle Far hård och karg, de ljud kom förnummos voro sträfva, luften var hvass som en knifsegg. Ingen lefvande varelse gom kunde finna ett skydd emot kölden var ute, men just denna stund hade man kunnat se stackars lilla Desirbe, häftig, besinningslös och lidelsefull som hon var, med sin kappa öfver axlarna och det vackra, obetäckta hufvudet blott stäldt för den skonlösa kylan, ila tvärs ör ver Tyne och uppför den frusna fotstigen ini skogen och dess mörker. : Hennes ena kind var ännu högröd och, upphettad af elden, framför hvilken hon legat på knä, den andra var hvit af kölden. Hen sprang uppför vägen der hennes små fötter halkade på rotknölar och isstycken och kastade sig hed under ett träd. I sin passionerade abandon kände hon sig icke missnöjd öfver att kinden sved för kylan, att skymvingen sänkte sig allt djupare omkring henne, att aftonvinden trängde igenom hennes tunna drägt. All denna bedröfvelse stod i full öfverensstämmelse med det qval som upprörde den lilla främlingens trotsiga sinne och liksom döfrade detta qval.