Aftonbladet – 21 november 1873, sida 2

a? grader omärkligt uppstiger från apan till mentiskan; denna gradation skulle, just derför att dem är omärklig, utesluta möjligheten att noga bestämma den purkt, då djuret upphör och menniskan börjar. Kritiketn skulle här kunna tänka sig en lapsus ex lamås, ett ofrivilligt felslut af den nya lärans förföktare, så vida ej denna bestämning om det omärkliga ständigt Äterkomme i Darwins och hans skolas avbeten. Dä dest afstånd, som skiljer två ringa i skapelsera kedja, förefaller alltför betydligt, och då det icke fins något medel ate fylla mellanrummet, vidtager man den utvägen, att tänka sig ett antal mellan-väsenden, nu mera försvunna. Inför dstta betraktelscsätt har Max Miller ofta kommit att tänka på de hinduiska teologernas sätt att lösa knuten ifråvra om sin gaddomliga uppenbarelses sanning. Deras motståndare säga, att mellan det guädomliga väsendet, hvilket är i besittning af sanningen, och de menskliga varelserna, som böra lyssna till den samma, är en afgrund, öfver hvilken ingen kan kasta en brygga. De ortodoxa bramanerna hjelpa sig då med den förklaringen, att mellan guddomen och menniskan fins en kedja at förmedlande varelser, rishis eller seende, säsom de kalla dem; att den första generationen af dessa seende var till nio tiondelar guddumlig, och mensklig blott till en tiondel; den andra generationen blott till åtta tiondelar guddomlig ech till två tiondelar mensklig 9, s. v.; att hvar och en af dessa generationer öfverflyttade på den efterföljande den uppenbarade sanningen, ända till dess traditionen hann till den nionde generationen, som endast till en tiondel var guddomlig, men mensklig till de nio öfriga delarne, och hvilken öfverlemnade sanningep åt vanliga dödliga. som till tio tiondelar, d.v. 8. all deleg fullständigt, äro menniskor. På detta sätt — försäkra bramanerna — är afgrunden fyld, eller åtminstone är en bro slagen deröfver. De skulle till och med — anmärker Max Mäller — kunna begagna sig af Darwins egna ordalag och säga: I denna följd af former, som omärkligt öfvrgå från det guddomliga till det menskliga, är det omöjligt att roga bestämma vunkten, då ordet menniska kan användas. Denna gamla åsigt, som envisas att tänka sig en oafbruten kedja och gör oss förs.kringar om dess odelbarhet, är någonting g2nomgående för alla de filosofiska system, hvilka vilja lösgöra sig från specifiva ätskilvader. Denna Asigt insveper sig i ordet utveckling, som man i våra dagar så cfita missbrukar, och som horde strängt uppvis:t8, innan man deraf gör ett gångbart mynt får filosofiska transaktioner. Attförklara ifråga varande gradation såsom omärklig, det är att utplåna — säger Max Miller — icke endast skilnaden mellan apan och menniskan, utan öfver hufvud taget al årskilnad; med ett ord, på detta sätt ekulle det snart bli slut på all exakt vetenskap, i det man neriligen ej hölla reda på de benndransvärda lagar, som förändra kaog till kosmos, det obegränsade till det begränsade, och som gör det möjligt för osa att göra beräkningar vh förskaffa oas vetande. Bland filosoferna har det alltid funnits sådana, som endast ba öga för det obegrän: sade, som se allt i enheten och enheten I allt. En af forntidens mest märkliga vise, Heraklitos (460 f. Kr.) sammanfattade sia lifserfarenhet i dessa ryktbara ord: Alltär irörelse och ingenting är fast eller, såsom vi skulle säga: Allt är i tillväxt, i en oafbr.ten utveckling. Men denna åsigt, dennu teori rönte motsägelse af Pytagoras lärjungar. När man frågade Pytagoras, hvad den vises föremål var, svarade han: Talförhållandet, och efter honom sade man: Det, som gifvit namn åt alla ting i verlden, Haru öfversätta denna gåtlika sentens? På modernt filosofiskt språk skulle den vara. något så när liktydig med följande sats: Ingen verklig kunskap äv möjlig utan g8neralisation, utan bestämda begrepp (d.v.s. utan talförhällanden) och utan bestämda t-eken för dessa begrepp (d. v. s. utan språket). Herakliteo åsigt hållev på att i våra dagar återvinna herraväldet. AUt förändr:s, allt utvecklar sig. Fräga denna läres anhängare, om de kunna täuka sig två föremål så olikartade, att de ej, under så och så mänga milliontals år och med hjelp Af nödvändiga mellan-väsedden, skulle kuniwa öfvergå i hvarandra; säkert skall man svar:B, att sådana föremål äro ej kända. Max Mitler vill i allmänhet inlägga en allvarlig protest mot denna mening, oaktadt han kan medgifva dess giltighet på vissa områden för intellektuelt arbete. Och för ionom äre orden omärklig gradatior hvarandri motsägande begrepp. I öfversättning på vanligt språk betyda de, säger han, gradation mtan gradation, trappsteg utan trappsteg. Men milliontals år skola aldrig kunna utplöra det afstånd, som skiljer två punkter, hvilka jemkningar man än må tänka sig. Den exakta vetenskapen kan icke hemta nägot ur den omärkliga gradationen.. Vetenskapen kan räkna tnsentala dallripgar i tonen eller i ljaset. Den räknar, den förklarar, den bestämmer och den hinnertill kunskapen, men den bör kunna,ana, att bortom dessa tusentals och milliontals vibrationer Nigger det något, som menniskan hvarken kaw beräkna. eller förklara eller få kännedom ow, det okända, det outforskliga, det gudo mliga. Men äfven om man vill lemna å sido ordet omärklig, återstår dock den försäkran, att i den följd af former, som utveckla sig från apan till menniskan, sådan vi nu känna menniskan, skulle det vara omöjligt att noga. bestämma en punkt, der ordet menniska först; kan användas. Mot denna förklaring vill Max Miiller inlägga ett kategoriskt nej. Äfven under medgifvande af en serie förmedlande väsen mellan menniskan och apan — en serie, som epoligt Darwins upprepade utsaga icke mera finnes till — vill dock Max Miiller framhålla, att den punkt, då djuret sluoch då menniskan börjar, bör kunna med en absolut noggranhet bestämmas, ty den say manfaller med början af språkets radikala (rot) period, med den första bildningen af en allmän id6, iklädd den enda form, under hvilken den kan yttra sig, det vill säga genom orden. Men Darwin, säger man, väntade sig detta svar. Han har erinorat sig Hobbes gamla ordstäf: Homo animal rationale quia orationale (menniskan är ett förnuftigt djur, eme dan hon har ordets gäfva), och ban gör sitt: bästa för att utplåna den öfvertygelse, som ser i språket nägonting för djuret i allmänhet oåtkomligt, någonting som bildar en specifik åtskilnad mellan menniskan och dem som man vanligen kallar de oskäliga djuren. I hvarje hit hörande logisk undersökning anföres ock gerna språket såsom den specifika skilnaden mellan menniskan och andra varelser. Sålunda kan man läsa i Stuart Mills logik: Förmågan att uppfatta ett språk är ett menniskoslägtets egentliga attribut. , Egendomligt är att se, huru Darwin i många utlåtanden synes böjd att medgifva riktigheten af denna uppfattning. Han erkänner, att det artikulerade språFN