Aftonbladet – 21 november 1873, sida 2

det upprörda uttrycket i hennes ansigte, gick den gamla qvinnan till hjertat. Om det vore en berättelse ur en bok, som jag hade att förtälja, sade den gamla, gå skulle jag säga att de alla kastade sig i elände genom att förhälla henne hvad hon med rätta eger eller att den mannen som sitter i ro, der hon borde sitta, är en be dragare, men du bör ändå inte tro detta. Ingalunda betviflar jag att han tänker mera på sitt bästa, än på hennes — detta är blott helt naturligt, och hvem skulle ej göra på samma sätt? Så tröstar han sig säkerligen också med att hon måste vara död, då hon inte på alla dessa åren låtit höra af sig, och så tänker han väl derjemte på sin egen familj och hvad han anser vara en pligt emot den, och så — ack! trösta mig, mitt minne är så klent — jo, hvad jag ville säga är att han väl ofta förgäter att en annan person än han har lefvat i verlden, som egt rätt till godset — det är så naturens ordning, barn, blott naturens ordning — menniskor intala sig sjelfva att tänka hvad som för dem är en fördel och de göra detta utan falskhet, utom måhända i första begynnelsen. Du trorinte det du, som ännu är bara barnet, men det är likväl sanning. Vore det jag, utbrast Desir6e med en häftighet, som trängde till moster Sallys döfva öron, skulle pengarna bränna mig i handen, innan jag fått gifva dem tillbaka till deras rätta egare! Ja-, sade den gamla och skakade på hufvudet, jag vill inte säga att jag sjelf kunde känna mig rätt lugn, men det är besynverligt, kära barn, huru lätt sådana som du och jag kunna sättasoss in i andras förhållanden. Melmar är inte någon oklok man och han tänker ändock på annat vis, ja, jag örs säga att han har börjat alldeles för