Aftonbladet – 21 november 1873, sida 2

Max Miller om Darwinismen. Ur en följd populära föreläsningar i London IL (Den specifika skilnaden mellan menniskan och apan.) Lätt begripligt är, att då Darwins skola hunnit derhän, att betrakta de olika slagen af varelser säsom resultatet af en graduel utveckling, skulle det varit en intellektnel feghet att hejda sig inf: r menniskan. Det afstånd, som skiljer menniskan från de högst stående apslägtena, tyckes vara ganska obstydligt, medan deremot afståndet mellan apan och de lägsta djuren är ofantligt. Men om detta senare mellanrum blifvit fyldt, hvarför då tveka inför det andra? För sin del kan emellertid Max Miller icke följa en sådan fingervisuing, emedan han anser att frågan ej kan lösas i en anatomisal. En svårighet, som Darwin icke varit i stånd att lösa, en skranka som lägger sig i vägen för hans teori, är språket. Professor Schleicher, tillhörande den stora kretsen af Darwins beundrare. anmärkte en dag skämt samt, men dock med djup i tanken: Om att svin komme och sade till mig: jag är ett svin, skulle det i och med detsamma upp: höra att vara ett sådant.Yttrandet visar, med hvilken liflighet han kände, att språket är någonting utanför och öfver hvarje djur, att det är menniskans exklusiva, specifika egendom. Max Mäller känner sig icke förvänad deröfver, att ej Darwin och andra filosofer af hans skola uppfattat denna svärighet såsom Schleicher gjort, ty denne är, ehuru i viss mening darwinist, en af Europas mest framstående språkforskare. De, som veta, hvad språket är — menar han — kunna icke, hur mycket värde de än i vissa afseenden sätta på darwinismen, förbise det veto, denna vetenskap, åtminstone för närvarande, ställer mot darwinismens sista slutföljder. Äfven ur rent logisk synpunkt — de historiskt-filosofiska hindren ha vi redan i föregående uppsats sökt antyda — har Max Miller starka betänkligheter mot teorien. Nägra ord härom innan vi öfvergå till språk frågan.