Aftonbladet – 21 november 1873, sida 2

gäta att en sådan person som hon finnes och, liksom de flesta andra, tror att hon är död och borta; men hvad mig angår, kan jag iote få ur mitt hufvud att jag ännu en gång innan jag dör skall få se henne här tillbaka. Nå nå, fortfor hon, Melmar kan ha rätt, han: Den som varit borta tjugu år och under hela tiden aldrig blifvit sedd eller afhörd, kan inte räkna på att längre vara ihågkommen eller väntad. Ganska möjligt är det visst, att hon är död sedan många äår tillbaka och hvarför skulle Melmar, hvilken inte känner nägot om henne och som dertill är beredd att hon skulle taga ifrån honom hus och hem — hvarför, Säger jag, skulle han liksom den der andra mannen — en alarf som han var — resa verlden omkring för att spana efter henne? Hvilken andra man? utbrast Desiree ifrigt, Jo, just Norlaw; han var sjelf förut hennes tillbedjare, stackars odåga, svarade moster Sally. Han ströfvade verlden omkring, efter henne och lemnade hustru och barn ensamma hemma; men hvad vann han dermed? just ingenting, Desire, utom att han förslöste sin tid och sina pengar och gjorde sin hustru sorg. Hon gjorde mången bekymmer i sin upgdom, denna Mary af Melmar. Man säger att hon var mycket fager — jag såg henne aldrig sjelf och hvarför skulle den nuvarande egaren som icke har sig något bekant om henne, taga till vandringsstafven och färdas vida omkring för att uppsöka henne? Åh, fy! — nej, ban har väl större pligter mot hustru och barn, än mot en främmande qvinna, den han icke vet hvar han skulle söka och hvilken, ifall han funne henne, skulle. göra honom till en tiggare