Aftonbladet – 20 november 1873, sida 3

Konstindustrien på verldsexpositionen i Wien. XILI 7. Storbritannien och Irland. Om man skulle göka ett hufvudbevis ur samtidens lif för verldsexpositionernas betydelse och nytta, så skulle man med stor fördel kunna uppdraga konturerna af den engelska industrien före vtatällningen i London 1851 och samma industri efter densamma, En mera lärorik bild i denna väg skulle man svårligen kunna finna, ty en södan förvandling har hvarkea konstens eller industriens historia knappast att uppvisa. Midtemelian expositionen af 1851 och den af 1873 ligger expositionen i London 1862, och redan den var tillräcklig att visa oss ett fullt organiseradt arbete på denna väg. 1873 visar oss ett väldigt framsteg som resultat af detta arbete. 1851 stod Euagland efter alla andra större europeiska stater i fråga om skönhetssinne, och dess plumpa smak blef nästan ett ordspråk — nu importe rar sjelfva Frankrike engelska konstindustri alster. Och fråga vi, genom hvem denna storartade förvandling Ästadkommits, hvem England har att tacka för sina stora framsteg, så blir svaret: South Kensington museet. Dess egen utställning af elevarbeten är måhända ej så väl lyckad som på expositionen i Paris 1867, men dess inflytande på hela landets riktning talar till oss från alla håll. England har aldrig haft någon egentlig nationel konstindustri. Dess äldsta alster sammanfalla med anglosachsiska och normanniska tiderna, hvilka utifrån tillförde England äldre former. Tudorstilen var endast en förfallets afart af gotiken och Elisabeth stilen, en sidogren af renaissansen, är ej egentligen exgelsk natiouel. Skola vi ka rakterisera den egendomlighet, som den europeiska kvnstindusetrien alllii emottagit genom att utöfvas inom Englands landamären, så måste vi stanna vid att beteckna en viss praktisk soliditet, som dock alltför ofta innebär ett tungt, plumpt eiterbildande af främmande, i synnerhet franska former. Vi hvarken kunua eller vilja neka, att änpn mycket måste göras, för att den engelska konstindustrien skall kunna sägas ba alldeles brutit med den fordnua gmaklösheten, men den har på ett förståndigt sätt förstått att förena siv medfödda praktiska soliditet med bättre och renare former — frukten af en kiart medveten, från en central institution, under svårt motstånd från den engelska konservatismen, utgående sträfvan. Serdeles framståendeföreföllo mig Jackson Grahams möbler med rikt inlagåt arbete, såväl ranligt marqueteriarbets som Boulelaf en lätthet och elegans, som äro ovanliga i England, likasom firman Morant, Boyd Bianford exponerade bland andra möbler och dekorationsarbeten en garderob i ljust träarbete med panel af Mintons porslin med teckningar, framstäl Jande menskliga figurer. Egendomligt nog, stodo dessa figurer särdeles väl i den blekgula porslisstonen emot det grågula träviret. I rotundan hade firman Battam, Heywood and Hanks fött plats för sina svarta möbler med förgylining och rödt öfverdrag; formen var genom stolarnes ovanligt korta, styfva ryggar mera egendomlig än egentligen beqväm: för min del skulle jag ej gerna vilja ha dem till dagligt understöd för en trött lekamen. Som egendomligt genom ett angenämt lugn kunna vi nämna Pettimans sons maroquinerioch bronsarbete: en direkt engelsk märkvärdig nationel motsats mot de motsvarande franska arbetenas kokette Auf. geregtheit för att tala med Fr, Pecht. Bland textila arbeten böra Kidderminstermattorna af James Humphries och af Morton nämnas först för det ofantliga framsteg denna fabrikation bar gjort i de två sista decennierna, i det de istället för gina fordna