Aftonbladet – 20 november 1873, sida 3

vara intressant att, trots alla olikheter i motiveringen, hä med jemföra Darwin lära d ur Emellertid skola för ti Hället lemna js sido, såsom lätt haltande, men i stället up: pehälla oss något vid resuitaton af Kants tänkande, hvars ställning i den filosofiska forskningeng flod af Max Möller liknas vid Niagaras klippor, mot hvilka vågorna föst bryta sig, Det var år 1781, vid en af 57 år, som Kant ottentliggjorde i sitt förnämata arbete, gin Kritik af ftet. Det fins i denna bok g lysande; vr på visst sätt illa skull , full a! upprepningar och Och likväl gjorde den kela re OPEa och detta myca sin rond i vent en. Man öppaade fö läsningar i Louder öfver det nya systemet af Kant, och i sjelfva Paris blef Königsbergs-filoso fen en autoritet. Huru förklara detta faktum? På ett mycket enkelt sätt, menar Max Miller: Skälet är, att Kant uttalade det ord, gom verlden väntade på, Aldrig hsr någon filosof, från Tales till Hegel, vunnit någon verkligt. fram: stående plats i filosofiens historia, med mindre hans spekulation — hur djupt gående den än må varit, hur aflägsen från all mänhetens intressen den än må förefalla — motsvarar nägot innerligt behof inom samtiden. Det sora utgör en filosofs storhet, eller Stminstona hans makt, är hans förmåga att uppfatta sitt tidehvarfs bekymmer, hans sympati för menniskotankens historiska utveckling. Vid tidens för Kants stora triumf hade Lockes och Mumes materialistiska slutföljder lävgs stått orubbade och tycktes vara ovederläggliga; men jast derför längtade man efter motbevis. De problem, som då upprörde icke allenast filogoferna, utan alla med något ideella lifsbehof, voro ingalunda nya. Dst var roensklighetena urgamla problem, det var möjligheter af en absolut visshet genom de yttre sinnenas vitnesbörd, frågan om tron och vetandet, om vär tillvaros början och dexs slut, begäret att veta om det oändliga är on dröm, en illusion, eller om den är gubstansernas substans. Samma problem hade sysselsatt Indiens vise, Greklands tänkare, Roma lärde, Alexandrias drömmare, medeltidens skolastiker, och i nyare tider Descartes och Leibniz skolor i deras sammandrabbningar med Lockes och Humes, Men deasa problem hade på Kants dagar antagit ena ny form och en ny vigt. Kant npptog frågan omedelbart sådan, hans närmaste fiiosofiska föregångare leminat densamma, och det är derför Max Miller betonar såsom ett oförlätligt fel bos ätskilliga af våra filosofer, att åe vilja med Kberopande af Darwin intaga samma position som Hume, men anse onödigt att taga kännedom om den räkenskap, denne jiok aflägga inför Kant; att handla ä flosofisk anakronism, som mäste ämna sig sjelf. Hu!vadföremålet för Kant, när han skref sin Kritik der reinen Vernpunft, var att en gång för alla bestämma verktygen och gränserna för vårt vetande, I stället för att, säsom hars samtida plägade, göra vetandets resultat — vare sig i religion, i historia eller uägot annat — till ämne för sin kritik, hade han det modet att gå till roten samt underkasta försuftet sjelf, det rena förnuttet, en genomträngande analys. Det torde icke vara lämpligt att bär ingå i några enskildheter. Kants läror ha icke utan skil ord om sig att vara Sinthärda; vi skola blott i största allmänhet anföra nägot, som kan tillämpas på darwinismen. Locke, den engelske filosof, hvars namn man äfven i våra dagar ofta hör framkasstas, vägbrytaren för hela det så kallade. upplyrnivgstidebvarfvet, hade framställt som sitt grundautagande, att det menskliga medvetandet ursprungligen icke har något innehlll, utan är alldeles tomt, är en tabula rasa och genom intryck utifrån får till innebåll sensationer (enkla ider), hvilka utgöra de enkla element, at hvilka vår kunskap bildas. Detvar denna. af Lockos efterföljare närmare utvecklade lära, som Kent segerrikt vederlade. Hade man sagt — sisom man trodde, med skäl — att ingenting finns i förnuftet, som icke kommit dit förmedelst de yttre sinnena, så uppvisade Kent med ovilkorligt biudande grunder, att ingenting finns i de yttre sinnena, som icke samtidigt finns i förnuftet. Men om Darwin hade rätt i sitt antagande, — ty hans teori är ett antagande, är ej bevisad — om menniskan vore direkt eller på sidolinien eu afkomling af något lägre djur, så skulle enligt Max Millers uppfattnivg alla dessa Kants undersökningar och bevis vara af noll och iutet värde. Att de tvärtom alltid skola bitehålla sitt värde, Humes och bang mederna efierföljeres tabula rasav ej är hållbar, vitnar, säsom Max Miller anaer, språkforskningens historia. Vi återkomma längre fram i korthet härtill, men skola i en närmast följande uppsats söka Ådagalägga hvarnti Max Miller ser den specifika ekilnaden mellan menniskan och djuret, och särskildt mellan menniskan och apan. von, i en tung st of en entonig i