Aftonbladet – 20 november 1873, sida 3

för dessa Nlosolska tendenser, a mycker mer, som deras förnämsta represontanter stå på betydligt skilda trappsteg; från Biichser och uppåt är ett långt stycke. Att betjena sig af uttrycket darwinism är ej fullt riktigt, efrorsom den samvetsgranne och djuptänkte iakttagare, bvars forskningar man under detta baner vill tillämpa, ingalunda går så långt i djerfhet, som hans lärjungar. Dock torde vi med en lindrig reservation kunna nu begagna omm af detta ord, hvars betydelse i allm nana föreställningen är något sväfvande, men icke här behötver gifva anledning till missförstånd. Med undantag af specialister, d. v. 8. zoologer och fysiologer — säger Max Miller — är det troligen ingen, som med så myc ket intrerse som han tagit kännedom om Darwins grbeten angående Arternas ur sprung ech Menviskans bärkomat, Han omtalar i de varmaste ordalag sin beundran Iför Darwins originalitet, oförsagdhet och ärlighet. Han känner få böcker, som äro mera nyttiga för språkforskaren, än Darwins skrifIter, derför att man i dem kan lära sig skilja Iikheten från vg det allmänna från 3 från det 4illfölliga. Yr illa anden bör det vara ännedom om de grunder, hvil ka hindra Max EN äter att gilla Dari skolas. Hurnvita dessa gene vertygande, mb våra läsare 8 för så vidt det lyckas oss attinom en trängre ram återgifva Max Millers vidt omfattande vyer. Ialedniugsvis må framhbållag, att han e invar se. ha i listieka skola rklaringar mot hvad gt. Di nemlig na forskningar öfver ans intellektuella utveckling, kommit till den öfvertygelsen, att om Iman kunde bevilja den nöd ga utvecklingstiden — några hundra tusen är — sila språks urssrung skulle kunna letas från samma källa, så svarade man honom, att äfven som hypotes vore denna åsigt ohållbar Joch att hvarje nybörjare i antropologien visete, att me koraserva vore lika mån sjeifständig g ä chard och Humbo ligheten af ett merniskornas urspruvg, anklagades för att Jäta sig beh : k fr ramlägga utarbet: wan RU Antager sor Max Miller, genom epräket och menn I Och Max Miller för ok höra före bråelsor för en vidskoglig ro på den mo saiska etnologien. Hvarför detta? Enadaet derför, att jag i språkvetenskapen var d winist före Darwi ast derför. att jag I rest mig lika kraft mot den vet liga dogwatismen, gom rot den teoloa Men hvad bänder! Alla de argument, man då använde mot honom, äro liksom bortsopade af den allsmäktiga teorien om en cafch man sö onom nun, saenniskovarieteterna, utan tar, kattor och hundar bn stamra från en och ssmma varelse. eller p sin höjd från fyra, och man säger som 2 zonting alldeles visst, att ingen, åtminstone i Enropa, vågar nu mera förfäkta en slägtenas skapelse oberoende at hvarandra. Under sådana förböllanden anser sig Max Miller hafva att följa den gamla grekiska regeln: Var försiguig och afvakta de fysiska vetenekapernas framsteg för att se, om Ge akola lerana evolnutionisternas påstå eaden orörda eller ej. Det är emellertid, som redan antydt, långt ifrån, att Max Miiier ekullo hysa någon specisl ovilja mot darwinismen. Det föreI faller till och med vid ett flyktigt påseeade af de första bladen i uppsatseraa om hans föreläsningar, som om han skulle vara en lika stor beundrare af Darwins slutföljder i afseende på menniskans härkomst, som af hans ofantligt vidsträckta specialforskaingar med deras förvånande resultat. Sålunda tar hen darwinismen i försvar mot det förment nedsättande som deri skulle ligga för menniskan. Vi behöfva väl knappast för vårs läsare fram draga desza af anti-darwinisterna så ofta uppstämda klagovisor. Som ett af de gena ste märkliga exemplen härpk, kunna vi dock nämna, att en profeagor vid Kjöbenhavns universitet ansett sig kunna på detta sätt (i ett i fjor utgi!vet arbete) bli qvitt alla utsigter för riktigheten af den iåga börd, Darw n tillerkänner menniskoslägtet. Nog af, Max Miller fivner alldeles öfverflödigt att sysselsätta sig med donna sida af darwinisternas teori. Frågan, menar han, är icke att vets om det är vidunderligt, att så olika varelser som menniskan, apan, elefauten och grodan skulle kunna härstamma från samma föräldrar, utan frågans är att veta, om detta antagande är grundadt. I sådant fall skall man snart lyckas smälta det. Det är onödigt att väsja till menniskans stolthet eller ödmjnkhet, till hences vetenskapliga mod eller till hennes fromhet. Om man kan bevisa, att vår kropp icke framstått med ens sådana den nu är, utan under tidernas längd småningom utvecklats till en värdig bostad för menniskoander. hvad skäl hafva vi då att beklaga os2? Men om man bör protestera mot en dylik vetenskapen ovärdig sentimentalitet, sä bör man dock lika litet hälla till godo med darwinisternas försäkringar, der dessa ej äro stödda på bevis. Att täcka sig utveckliogen, nader ett ebestämdt antal ärinsenden, från ett slogs primitivt sjödjor till en homunenius och sedan till en Shakapoare, anser Max Miller för ett djerfvare företag än alla Piatons spekulationer, och han finner bypotesen derom vida underbararare än alla underverken i genesis. För hans öra ljuder dervid den gamla indi ska sängen i Vedas, hvilken darwinisterna nästan tyckas honom upprepa: I tidens början fanns det ett gyliene ägg. Men lif. vets uppkomst, menar han, är för oss ännu lika okänd, som den var för Zoroaster och Moses. Man kan ja möjligen i en framtid bevisa, att för milliontals är sedan jordens komiska förhållanden voro olika de nuvarande, och att det, som nu är omöjligt i vära laboratorier, då kunde vara möjligt i naturens primitiva laboratorium. Men för närvarande är det, enligt Max Millers ksigt, en verklig kränkning af vetenskapens undersökningar att vilja. begagna sig af dylika hypoteser, Han gläder sig ock åt. atv Darwin sjelf afbåller sig från eu afgörande utsaga om detta allra första problem. Doremot är Darwin ansvarig för teorier om menniskaus härkomeat från nägot lägro djur. Hura Max Miller vill vederlägga förföktarne af denna teori, skola vi nu försöka att uppvisa. För att förstå Luthe 3 re forrsation, fran ska revoiutioaea eller någon annan storar tad religiös, social eller politisk kris, nödgas man studera Åtrminstone närmast föregående tidehvarf, Så är det ock inom tankens historia: för att förstå den verkliga karakteren i en gtor filogotisk kvis, måste man grundligt känns de föregående omständigheterna. Max Miller har derför utförligt framställt vissa hutvudmoment i filosofions utveckling; af åere skäl knpua vi endast i smärre portioner bär återgifva denna hans öfversigt. I våra dagars filosofiska Ciskussionsr förefaller honom i pating så beklagansvärdt, som don likgiltighet, man r för äldre strider, i hvilka samma introssen varit ä bang och samma frågor blitvit afhandlade, detta icke nutan art medföra vissa resultat.