Aftonbladet – 20 november 1873, sida 2

I franska nationalörsamlingens möte den 15 dennes upplästes, arom telegrafen redan meddelat, den rapport, som blifvit afeifven a? femtonmsnnakomiten och hvars författare, såsom bekant, är den store skriftställaren Laboulaye. Såsom man kusde vänta, är rapporten ett stilistiskt mästerverk, utmär. kande sig för klarhet och reda och genom sin follständiga uttömning af ämnet, Ty ärr hindrar oss utrymmet att af den märkliga handlingen meddela mer än slutet, hvilket är af följande lydelse: Tillåten mig, innan jag slutar, att i zamn af komitens majoritet, underställa eder en betraktelse, som för närvarande påtvingar sig en hvar af oss bäde som deputerad och medborgare. I den splittring, hvaruti församlingen befinner sig efter de senaste månadernas oro och de nyligen gäc kade förhoppningarna, ha vi icke mer än ett tillfälle att organisera en styrelse och det har öfverraskat oss snårare än vi vän tade det. Om det konservativa partiet har mod att uppgifva de förhoppningar, som det länge närt, men som nyligen försvunnit, om det endast tar råd af sin fosterlandskärlek, skola vi kunna framgå i enighet och gifva landet den styrelse, som det väntar af oas. I hafven icke velat uppoffra den nationella fanan och de fria inrättningar, som den sinnebildar — dessa inrättningar och denna fana äro oms lika kära som eder. Det är genom monarkien, som i viljen erhålla en konstitntionel styrelse — monarkien är uppsvulgen; men den styrelse, som I önsken, tro vi oss lika säkert kunna erhålla genom den republikaneka formen. Det gitves nu ingen annan lösning, om man vill gifva Frankrike det skydd, som det behöfver. Men om det konservativa partiet icke vill organisera tillsammans med oss fria institutioner, om det blott erbjuder oss ett tioårigt provisorium, en isolerad makt, som hvarken hetingas eller upprätthålles af de konstitutio nella lagarne, då återstår oss blott, i öfvertygelsen om vår vanmakt, att öfverlemna till nationen det mandat, hon anförtrott oss och af hvilket vi ej vetat begagna 0ss. Detta skulle dock vara en sista utväg af ledsam art. Så stort vårt förtroende också är till landets vishet, är det dock fara värdt att sammankallandet af en ny konstituerande församling, som sannolikt skulle bli sammansatt på ett annat sätt än vÅr, men som måhända blefve mindre splittrad, äter skulle tvinga Frankrike ia på denna bedröfliga väg, der det sedan två år släpar sig fram från den ena gäckade förhoppningen till den andra. Tagom oss till vara att icke landet tröttnar vid våra parlamentariska agitationer. Det skulle icke vara första gången som ett folk, sviket i sina mest berättigade förhoppningar, slutligen fattade leda för sjelfva friheten. Men om vi kunna komma till endrägt, om marskalkens namn kan tjena till underpant för en öfverenskommelse, om I voteren de organiska lagarne. kan landet snart återfå den konstitationella styrelse, som mer än en gång skapat vår