Aftonbladet – 20 november 1873, sida 2

att årsredogörelser afgifves till ecklesiastikiepartementet, hvilka understundom offentiggöras i Postt idningen. Ena i sanning förlig kunskapskälla för den svenska a beten, denna i handskrift hos eckli stikdepartementet förvarade, eller underItundom i ett af landets mindre spridda tidningsblad meddelade berättelse! Ins. bör lock ej fördölja att hr Olbers anvisar honom, liksom Aftonbladets redaktion ännu on utväg, nemligen att göra läroverket ett besök, hvarigenom man skulle kunna få tillfredsställande upplysning om allt möjligt. Äfven om ins. kunde antaga att ett besök vore tillräckligt för den besökande, för att vinna visshet, hur det förhåller sig med läseriet m. m., hvilket antagande tydligen vore orimligt, har han dock svårt att inse, buru den betydliga, i seminariets tillstånd djupt intresserade, men ej i besöket deltagande svenska allmänheten skulle kunna erhålla den lugnande vissheten; och det var i denna allmänhets namn ins, till dirsktionen gjorde den vördsamma hemställan, som hon undandragit sig att besvara, dermed blott gifvande ökadt stöd åt de i ständig tiliväxt stadda farhågorna. Hvad nu hemlighetsmakeriet vidare angår, så frågas för det första — när man hänvisar till personliga besök såsom den bästa utväg till fallständig kännedom om läroverket — hur det kommer till, att personer, som velat afböra undervisningen, fått tillstånd dertill blott för en eller ett ringa antal timmar, samt för det andra, hvarför undervisningen, i strid med förhållandet vid alla andra läroverk, i vissa ämnen bedrifves icke efter tryckta läroböcker, utan efter öfvertryck, sem icks äro i bokhandeln tillgängliga? I samband härmed må eriuras, att ins, icke med ett enda ord omtalat eller antydt något förtryck, som eleverna för ärvarande skulle vara underkastade. Detta påpska vi dock blott i förbigående, ty ins. ser gång efter annan, att hr Oibers, antagligen mycket mot sin vilja, haft svårt att rätt citera hvad ins. sagt, hvilket således måtte bero af någon outredd naturkrafi och derför ej af ing. torde böra göras till föremål för nägot ansvarsyrkande. Hr Olbers medgifver, att anmärkningar mot läroverket stauadom förspörjas, och det glädje or insänd. att han således ej nekar ett faktam, som är så oowtvisteligt. När hr O. påstör, att apmärkningarea komma blott från dem som mindre känua läroverket, behöfver ius. häremot blott ställa den för ran, att kan alltid och nteslatande hört anmärknivgar från sådana häll, der man haft det giltigaste skäl att söka förskaffa sig och vorkligen, så längt hemlighetsfullheten med: gifvit, förskaffat sig nogaranna upplysvingar om detsamma, Det är utomordentligt begvämt, att kalla dem, af hvilka man rönt gillanda, för sakkunnig och anmärkarne för icke sakkunrnige; det är beqvämt, men bevisar, pför tänkande menniskor, ingenting al det som skulle bevisas. När hr O, vi dare, såsom stöd för sin mening om läro verkets goda rykte, Eberopar ett alltjenit växande antal lärjangar,, så för ing. anmärka, ej blott att detta läroverk är i sitt slag det enda i hela landet och att i vissa ämnen meddelas en mycket tillfredsställande undervisning, som fär öfverskyla den stora ristfälligheten i visså andra fall, utan ock it hr O:s uppgift, naturligtvis mot hans vilja, men i en för läroverkets rektor allt för märklig grad, befinner sig i öppen strid med det verkliga förhöllandet, sådant detta redovisas i inst den berättelse, till hvilken han hänvisar. Antalet af inträdessökande elever var, under do tre år som närmast föregingo läroverkets ombildning är 1864, resp, 55, 32, 45, men ander den följande tibar de ioträdessökandes antal, Bren 64-—1870, varit resp. 35, 27, 22, 18, 18, 18, 28. Reflsxionerna öfver hr O:s uppgift om alltjemnt växande antal göra sig sjelfva. Den se sfterfrågan af läravinaor från sem jet — märk väl: från ett statsläroverk, en enda anetslt al detta slag i vårt land — bevisar mindre för läroverket, än det riuga tilloppet till läroverket bevisar emot detsamma. Iag, har kanske redan nog strängt anlitat Aftonbladets utryrame och vill derför ej besvära med en längre grauskning af det anförande, som till insändarens förvåning tagiv för godt af seminariets direktion, —-5—