Aftonbladet – 19 november 1873, sida 3

FE BLA ter sonater ARENA Ja icke några kaf6er, bara porterstugor och simpla krogar, ett rikligt elände för en na tion, som vill kallas civiliserad. Huru ofant ligt högt stå vi ej öfver dessa engelsmän! Vär nationaldryck har visserligen ingen ting annat inhemskt än vattnet, och det önska vi måtte förekomma i så ringa mängd som möjligt, samt kanske äfven sockret, sedan hvitbetorna börjat komma i bruk, un der det hufvadbeståndsdelen, så vidt varan är äkta, ej skördas här i landet; men drycken är stark och derför är han svensk, ty i styrkan ligger svenskheten. Klockan är sju Kaffe-konserten har länge sedan tystnat, men nu börar aftonkonserten. Någon talar om teatern, men teatern fylles af resande och vi behöfva ej göra oss omak. Någon gång kunna vi visserligen förflytta oss till en af småteatrarne. Pjesen är kanske mycket dum, men hvad gör det! Helst stanna vi likväl qvar på kaf6et, En föreläsning, sade någon — Au-u! Lång gäspning. Garcon, en ny halfbutelj... nej, tag hit en butelj! Ah, der är fru A. och fröken B. och lilla C.! De slå sig också ned omkring ett bord. Och der ännu flere damer af olika ålder, stånd och vilkor, mest dock af den heder samma medelklassen, nationens kärna. Så många fruntimmers närvaro gör det hela ännu mer salongsmessigt. Hvad gör man med andra salonger hädanefter, vi mena med små förmak med huslighet och en krets af vänner, med lektyr och litet musik och en konversation med innehåll? Det glada kåseriet omkring lampan är alldeles obehöfligt, utan något värde, rent af en löjlighet, På kafeet har man det mycket elegantare än hemma och vida bättre: eklärering. Skulle man ej kunna undvara lektyr, kan man ju kasta ögonen på en liten tidning med gubbar och lätta qvinnofigurer ilätta toiletter. At musik bar man storartade qvantiteter, ofantligt mycket mer än hemma, och om man ej hör på musiken, hör man ej heller på hvad grannen säger mer än då och då, och sjelf bohöfver man ej tala mer än som roar en sjelf. På det viset slipper man ifrån alla tråkiga konversationsämnen och tröttar ej heller af musiken. Man hör egentligen ingenting, hvarken musik eller prat, alldeles odeladt, men litet, af hvarje samtidigt, hvarigenom man undviker att blifva ensidig. Nu mera heter det: Vill ni vara god och helsa på oss någon qväll. Min man och jag och barnen sitta alla aftnar i Berns salong, när vi icke äro hos Blanchs. Några mottagningsdagar hemma behöfver man icke och kan spara in alla bjudningar. Man har sin mottagning på kafet. Man tager der sitt t6, sin punsch, sin toddy och barnen få några tortor — det är alltsammans, ofantligt billigt och mycket roligt. Der kunna ju barnen också läsa öfver sina lexor, och frun kan se igenom sina hushålls. räkningar. Det är på kafbet, som ungdomen år lära sig känna verlden. Ynglingen kan ler lära huru man bör skicka sig, och len unga flickan, som der gör sitt inträde societeten, har tillfälle till många iakttaselser. Vill hon der drömma ungdomens svärmiska drömmar, kan hon låta sin jungruliga fantasi sväfva fritt omkring på lätta moln af punschångor och cigarrök. Klockan blir half tio. En ny svärm gä ster anländer och fyller alla ännu möjligtvis illgängliga platser. De komma från butiserna, som nu mer stängas klockan nio, ett vorgerligt och sedebefrämjande bruk, som emnar den unge bodqvisten tillfälle att öka in verldserfarenbet och på ett lätt sätt använda sina små besparingar. Det vore viserligen ännu roligare, om han finge sätta wommen för redan klockan sju, men det blir tt kommande års agitationsämne, Vi äro ett muntert folk, det veta vi, men n främling, som nyligen såg våra eftermidlagssysselsättningar, utropade: hvilket rikt. olk ! Han hade aldrig gjort sig föreställsing om att tusentals personer i ett samlälle kunde använda hela eftermiddagar pål: ina nöjen dag efter deg och börja efter niddagen klockan tre eller fyra samt sluta wonom vid midnatt, ofta ej förr än följande norgon. Ja, vi äro mycket rika. Vi ha aft flera goda är årad och veta egentligen cke hvar vi skola göra af vårt öfverflöd. Låt 088 roa oss! Och roligt ha vi, ej sant? Den der främlingen, som vi nyss nämnde, yckte, sedan han studerat oss någon tid, att ri icke hade så ofantligt roligt för våra sengar, Han sade härom dagen: Peut ötre amuseraiton plus en sSamusant moinsr. Men det der förstår han icke. Det ärj ör öfrigt icke så mycket fråga aomj wöjen, som ej mer om ett dagligt lefnadsätt, något som har öfvergått till vana, nträngt i sederna och införlifvats med allaj våra intimare förhållanden. Kom icka och försök göra inskränkning; våra eftermiddagar och agitera för att di sens hufvudmål ej må intagas förr än a ro can sex. Måtte de nyhetsmakare, som relan gjort hörjan dermed, återvända till den samla goda seden! Hvad bekymra vi og m afgängstiden för poster och jernvägar ti Skola de kanske beröfva 083 vVära sköna ftermiddagar samt helt och håiiet stjäla rån oss kaffekonsertem? Vi skola väl ejl. la komma att likna dessa arma butikbivl räden, som ej få ledigt förr än sent på jvällen ? se 088 bevara våra gamla fri och rättigeter! Hyilket förädladt lif föra vi icke, i jemörelse med våra förfäders! Tänk blott på Bellmans skildringar och säg sedan, om vi cke gjort utomordentliga framsteg i det Ina, nobla och riktigt elegant glada. Och mura borg des, k. bättre klasserna sig åt förra Ärhbundradet? Fruntimmerna sutto: lemma och lade försåt mot öfverflödsförbulen, under det de manliga medlemmarne,l. anske två, tre gånger i månaden, foro tillj! tt ganska futtigt utvärdsbus, der de drucko i 1 L in och öl — de arma karlarne kände ej ill det nittonde århundradets svenska nåionaldrygk —, disputerade i ämnen, som ej pgingo dom, kommo i gräl och slagsmål, l: lögo sönder ögon, armar, ben, speglar, bord ! ch näsor samt andra möbler och lemmar, : Jet var ett rätt lif, en riktigt gemen öf. erlemning från den svenska stormaktsoch lagskämpetiden, då man ovilkorligt skulle: isa något duktigt i handling. ; QR dant förpolamman taka mm ön tå Tr