Aftonbladet – 19 november 1873, sida 3

j att de beskrifningarne äro tomma fantasie Om söndagarne kan det måhända vara ver lighet, men skulle vi gå till Frisens par en hvardag, en af de sex dagar, då vi sitt så hemtrefligt mellan buteljerna på vär Ha selbacke, så funno vi i parken ingentin annat än några gamla ekar och litet grä och icke behöfver man gå så långt för ai få se träd och strån, Deseutom äro vi, uppriktigt sagdt, ick vänner af ett sådant der folklif med smöi gåsar och ägg i korgar, flottiga papperslar par i backarne och dufvet öl i spruckn glas. Fi done! Kanske att vi skola gör 088 löjliga, liksom kälkborgarno i Kjöber havn, hvilka hafva matsäck mad sig, när d komma till ett utvärdshus och der reqvirer endast en maskin för att få varmt vatte — icke till toddy, nej, så civiliserade är de icke, utan endast till thå, detta sqvals som endast förstör magen! Folklifkan tag: sig ganska bra ut på en teater, med kort: kjortlar, vackra axlar och tricots, som kan ske icke äro helt och hållet illusoriska, me: åtminstone närma sig fullkomligheten, oci vid gaseklärering, tretiofem graders salong värme, trefligt sällskap, med hvilket mar kan tillbringa mellanakterna på kaf6et elle: operakällaren, samt en fin souper på Ryd bergs i perspektiv. Det är det folklifvet som vi förstå och, uppriktigt taladt, de enda gom lönar mödan att uppmuntra i vål tid, en marinade på folklif eller, ännu bättre en folklifs-mayonnaise, motsvarande någon ting å la mayonnaise de poulet, med kapris lragonättika, en smula senap, mycket peppar. något litet ägg, rödbetor o. s. v. samt kan ske, icke för att det är alldeles nödvän ligt, dock för att förekomma en kitslig kri tik, en liten soupcon af folk, d. v. 8 sådana som vanligtvis icke förekomma på Hassel backen. Alltså stanna vi på den egentliga Djurgården mellan verandan och musikpaviljonser. Sommarnatten är ljus, och ju längre natten framskrider, desto ljusare blifva äfven vi. Bländande ekiärering sakna vi ej heller. Bellman sitter midt blard gaslågor, som visserligen en gång skola förstöra hans gamla ek, men allt är förgängligt och det lönar ej mödan att sörja. Nej, ingen sorg, nen ej heller någon ö!verdrifven glädje, icke vågot bacchanaliskt skrål, utan endast en sakta susning af menniskoröster mellan musikens sprittande toner. Vi äro belefvade personer. Icke se vi sömniga ut. Den vise njuter med måtta, och redan klockan elfva zanske bryta vi upp för att hinna tillbaka ill staden innan Berns salong eller Blanchs vaf stängas. Från Strömparterren lyser det långt ut å strömmen. Der är fest, Hör, hvilken nusik! Se de många borden med de många buteljerna och de många eklärerade ansig: ena! Sådan fest och sådan eklärering ring borden är det hvarje qväll under den vackra årstiden, Vi förstå att njuta lifvet. Tvilka florentinska högtider! Se hvilken ad af skalder med verldsbekanta namn! )eh qvinnorna sedan! Det är skönhetens riomf. Hvarenda en är ett snille. Detär ntslligensens fest. Hvad skämtet är fint ch qvickt! Men i Strömparterren endast en fjerdelels timme, på det att vi må hinna till 3lanchs tempeli Kungsträdgården och Berns lott i Berzelii park. Samma glada lif öfer allt. Huru förtrollande skimrar icke asen! Och dessa muntra skaror, som tränas mellan gas och glas i den nordiska geomsarsatten — hafva de väl någonsin eller ågonstädes haft sina likar? Nej, våra eftermiddagar äro oförlikneliga. Ian försöker också att härma efter dem, å Göteborgs Lorensberg, på Jönköpings simugnen, här och der i det öfriga Sveige Men man kan väl förstå, huru det kall taga sig ut i jemförelse med våra tockholmska eftermiddagar. De hafva icke åra tillgångar, och det skall alltid blifva i som icke blott gifva tonen, utan äfven stå ögt öfver alla andra, Men så kommer den oblida årstiden, och 3 inträder kanske först rätta eftermiddags: erksamheten, den som är ett så vackert idrag till hvad vi uträtta på förmiddaarne och ett så betydligt plus i nationalälmågan.