Aftonbladet – 19 november 1873, sida 2

der visade sig en sorglig syn för hennes blickar — förssemlingens kyrkoherde lig gande dödsblek vid tröskeln till sitt ram icke sanslös. men urfstöånd till att röra sig eller att få ett ord öfver sina darrande, färg lösa läppar. Nästan lika blek som han, låg Ketty på knä bredvid fadern, stödåe hans hufvud mo! sin arm och ökade hans stumma ångest ge nem sina ömma frågor och böner att har skulle säga ett enda ord, medan en tjenst flicka stod bakom dem, vred sina händer och frågade om hon skulle skaffa vatten? om hon skulle skaffa vin ? hvad hon skulle göra ? Fru Martha tog flickan vid axlarna och sköt henne till porten. Spring i ögonblic: ket efter en karl, så att vi få honom i säng, det är hvad du skall göra — och Ketty, Ketty, bed honom icke tala, han kan det icke och det ökar blott plågan. Håll mo: det uppe, barn! Vi skola laga att vi få ho: nom i säng, sedan skall doktorn, hit osh så blir han nog åter rask. Ketty lyfie upp sitt snöhvita, ångestfulla ansigte och såg på fru Martha. Den stackars flickan sade icke ett ord — hon fällde ej ens tårar; hennes ögon sade blott: Nu bar det kommit! det har kommit!s Den olycka för hvilken hon under sista tiden darrat, hade drabbat detta hem. Ovaw vid alla ömhetsbetygelser, kunde likväl fru Martha icke motstå sitt hjertas röst, men böjde sig ned och kysste Ketty på pannan. Här var ingenting att säga; för en sådan olycka funnos inga ord af tröst. Den sjuke bars till sitt rum och lades till sängs och ganska snart var läkaren der, Men inga läkemedel kunde rädda den goda. samla kyrkoherden. Hans krafter hade länzesedan aftagit och ingen af hans församingsbor förvånades öfver att ett slaganfall