Aftonbladet – 18 november 1873, sida 3

Den förflutna veckan var just icke den allra gladaste för Stock: holm, som gjorde den obehagliga upptäckten, att våra släckningsanstalter och räddnings: redskap antingen icke duga till något eller också. äro insatta på cellfängelset, hvilket, i förening med intrycket af de ohyggliga tilldragelserna vid -de Palinska vindsväningarnes brand, väl kunde betaga oss alllust att visa glada anleten. Hela hufyudstaden kar känt sig upprörd öfver hvad som timade natten mellan tisdagen och onsdagen, och fäst efter beklagandet af de arma offren har fan. sysselsatt sig med den famösa stegen, om hvärs anakoretiska ensamhet man talat sk mycket, att man kanske åter tröttnat dervid. Vi äro på detsätteti två. tre dagars tippsvallning och sedan plötsligt återsjunkande till vär lugna liknöjdhet. Straxt efter eneldsvåda och synnerligen efter en med så olyckliga följder, som i den förflutna veckan, finna vi det oerhöråt, obegripligt, oanständigt, ohyggligt, riktigt gudlöst och trötsande alla möjliga föreställ ningar öm hvad som kan och icko kän passera, att en stor stads släckningsansvalter och hela brandkårsväsende, inklusive räda ningsstegarne, befinna sig i ett så jämmerligt tillstånd. Vi pestera öfver vederbörande, vi ropa ack ock ve och komma med ännu mycket kraftigare utrop. Det liknar sig till revolution. Hela pressen är enig om att höja fördömelserop. Alla menni skor skrika, fäåkta med armarna och väsnas, så att det kan höras både till Haparanda och Ystad. Men när man rasat ut, så lugnar man sig, och efter ett par veckor har man glömt hela saken. Att vederbörandes då visa sig ännu fortsätta med sin afvaktande position, finner man ganska naturligt, så vidt man tänker ens derpå Skulle någon envis ifrare för det allmänna bästa ännu komma med framställningar och för frågniogar, säger man blott: Hvad tjenar det till att bråka? Man drager på axlarne åt en sådan envishet. och småler smått beklagande öfver det der tjurhufvudet, som vill-att allt skall gå så rasande fort. Det är då kan som skämmer bort saken. Ännu har det stadiet icke inträdt, men det kommer nog snart. . Det var en tid, då man högligen förgrymmade sig öfver det Palinska husets ej blott fula, utan ock osnygga yttre, och allmänt troddes, att hu sets egare icke skulle kunna stå emot trycket af en så allmän opinion; men han stod stark, och så tröttnade allmänheten att beklaga sig öfver, det hufvudstadens förnämsta plats skulle missprydas af dessa gement fula murar. Man kunde visserligen icke finna dem vackra, men man fogade sig i sitt öde att nödgas hafva dem för ögonen och gjorde icke vidare några anmärkningar, Så gär det väl också nu, ty att tro, det Pa linska huset skulle blifva uppsnyggadt, det vore sannolikt en alltför djerf förhoppning. Trappan utanför huset åt torget skall: dock en gäng bort, det vet man, ty det är lag på den saken, men hon stannar nog till den sista timman af preskriptionstiden. Det Palinska husets trappa är för öfrigt icke den enda förarargelseklippan på hufvudstadens gångbanor: Vi skulle kunza oppgifva åtskilliga andra hus på mycket trafikerade gator, hvilka också till sista stund behålla sina trappsteg ut åt gatan. Detta visar en fasthet hos hyresvärdarne, hvilken är ganska anmärkningsvärd i en tid, då man, tyvärr, så ofta träffar på slapphet i grundsatser. Trappan skall stå der in till sista stund. Hon skall hindra tra fiken, ty: det är hennes rättighet ännu nä gon tid, och sina. rättigheter måste man upprätthålla. Bland sådana ståndaktiga trappor stöter man t. ex, på Nybrogatan ännu på två beundransvärda exemplar. Har man väl passerat förbi Nybrohamnen och haft tillfälle att der glädja sig åt den räddningsstig (icke stege), som nyligen anlagts från den s. k. Nybron till ångbätskajen, samt förgäfves spanat efter den uppgifna trädplanteringen på den innan sin födelse redan famösa La dugårdslands Strandgata; och sedan vänder sina steg upp mot Nybrobacken, stöter man snart på en kolossal trappa, som till en del sträcker sig ut åt gångbanan, till en del sväfvar fritt öfver benne. Det är något monumentalt aktningsbjudande i detta trots I trappsten, som visar att det kan ega bestånd midt i vår nivellerande tid. Har man lyckligt kringgäått denna stolta klippa, hvil ken är lika fast i år som i fjcl och skall biifva det så länge gångbansklippor ävnu få finnag i Sveriges hufvudstad, stöter man spart åter, utanför huset n:r 3, på en ny klippa; till och med en klippa med vattenfall, hvilket sannerligen kan vara måleriskt