Aftonbladet – 18 november 1873, sida 3

i en stad. Denna klippa eller denna trappa. för att tala i en mera kommunal ton, är dock icke så målerisk, som hon var ännu för ett år sedan, då hon sjelf ännu var orörd af förändringslusten och då bennses vattenfall störtade i ohejdad fart öfver gångs baran och den oförsigtige vandraren, som vågade nalkas. Vattenfallet har nu blifvit inskränkt genom ett murverk och liknar mer en konstgjord kaskad, hvilken dock är tillräckligt vattenrik för att hålla en liten ström vid friskt lif samt helt och hållet skölja öfver gångbanan. Det är ännu ett ganska nätt motiv för en målare, som älskar konst och natur i förening, en arkitekturmålare, t. ex. Lerche i Dässeldorf, hvilken ej heller skulle sakna motiv för figurer i taHar. Någon af denne talangfulle konstnärs med så mycken förkärlek behandlade munkar skulle man visserligen icke finna der, men en poliskonstapel kan också vara ett tacksamt subjekt, i synnerhet när han, i stilla beundran för det sköna, står och betraktar kaskaden och småler ät da merna, som förskräckta ila till sidan, på det de ej må öfversköljas, men då löpa fara att. öfverköras af någon vedåkare, som låter sin häst i vild fart rusa ntför backen, Ja, det finnes mycket måleriskt i vår stad. Frågan är endast om man förstår att uppfatta det. Att konsten uppfattas och uppskattas efter förtjenst i vårt samhälle, ser man dock lycks ligtvis på ett och annat. Vi vilja icke tala om lagerkransarne, som blifvit ganska allmänna, men likväl icke äro af officiel natur, utan: endast ett uttryck för den enskilde konstvännens tacksamhet och beundran. Hvad vi skulle vilja fästa oss vid är de offentliga utmärkelserna, de som icke komma från allmänheten.: I den förflutna veckan hade t. ex. Edvard Swartz den nåden att mottaga medaljen literis et artibus. Det var med anled ning af denne skådespelares utförande. Hamlets roll, i hvilken han för jemt tjugu är sedan debuterade på den kungliga scenen och som han ännu utför med samma angdomliga kraft, men med det plus i konstnvärlig folländning, som ett par årtionden naturligtvis måste medföra hos en så talangfall skädespelare, Då en offentlig utssärkelse skulle med anledning deraf förekomms, hvilket väl var nästan oundvikligt eftersom sådana utmärkelser brukas, hade många trot att den förtjenstfulle skådespelaren skulle erhålla åtminstone Vasaorden, hvilken orden derigenom onekligen hade hedrats; men de som SÅ trodde, känna alldeles icke till rangordningen. De inbilla sig sannolikt, att en konstnär skulle kunna ställas på sk högt trappsteg, som de personer, hvilka utnämnas till vasariddare, s. ex. Ohan Demirgian m. fl. Får hr Swartz lefva ännu några är kan han dock möjligtvis arbeta sig upp till samma betydelse, ty det beror endast på åren — för somliga. En N. W. Almlöf, en Georg Dahbldvist blefvo sannerligen icke vasariddare förrän de hade åren inne. Det var såledeg kanske icke deras utmärkta konstnärsskap, som ej mera deras långvariga och trogna tjenst, som gjorde dem till ridåare. En civil tjenstemar, hvilken aldrig utwärkt sig för något, kanske till och med är en ganska tartlig tjensteman, blir riddare i sin tar, blott han hunnit med så och så många år, men 1ä blir han riddare af nordstjernan, hvilket också är händelsen med den eller den handanden eller den och den fabrikanten, hvars förtjenster räknas i riksmynt. Konstnären hinner sällan så bögt upp som till nordstjernan. Hon sitter för högt för den, ,hvilken lock i alla sina dagar icke gjort annat än skådat mot ett högre mål och trott att idea vore något annat än det tomma intet. BSäter ni värde på nordstjernan, så skall ni röra i smör eller snus eller i några år skrifva rent och sedan i några år sätta upp ett ch annat memorial. Sic itur ad astra! Konstnären får vara glad, om han efter vågra Ertiondens trogen tjenst erhåller sin 7ase. Vanligtvis hinaer han ej längre än ill literis et artibus, som blifvit Sveriges jette riddareorden och hvilken utdelas med rikostig hand åt allehanda slags folk. Fick cke den ryske guldsmeden, den s. k. bankiep Falda, helt syligen också litteris et aribus? Det skulle åtminstone mycket förvåna os6, om ej så varit häudelsen. Man ehöfyver ölott för öfrigt vara en utländing ich dediceran något till någon på högre rt, likgiltigt om det är ettlitet skralt poem ller något annat handtverksalster, så har oan sig litteris ete. . Och med samma utnärkelse hedras en af fosterlandets mest ramstående konstnärer! Skulle icke efter något dylikt allt hvad rdenskram och medaljglitter heter vara för lltid hemfallet under löjets förkrossande yngd? Åh nej, tro icke det. Vi sträcka ika begärligt som förr ut banden efter rannlåten; vi buga oss för hr riddaren, ans utmärkelse må vara förvärfvad på hvad ätt som helst; vise med afundsamma blickar å det bröst, der den lilla medaljen sitter, fven om vi skulle tycka denne vara en vanrydnad för det ädla: bröstet. Om någon kulle afvisa dekorationen, hvilket är ett ällspordt hjelteverk i våra dagar, äro vi renast färdiga att utropa: hvilken fåfäng arr la eller: också tro vi deticke, utan mena let vara en ny upplaga af den gamla abeln om räfven och rönnbären. Den som kar efter grannlåten, han är icke fåfäng, nen den som afvisar honom, han är ett rikigt vidunder af fåfänga och gör det naturigtvis endast af begär att utmärka sig. Peörien är beqväm, och korruptionen följer ätt i spåren... Men hvad gör det? Den örflutna veckan har i den vägen icke bildat I Vi äro desamma efteråt lika Väl som örut,