Aftonbladet – 18 november 1873, sida 3

VERY Tä lön under denna konstellation kunde hä någon utsigt att bliminister tillsammans med godsegarne, var J. A. Hansen, och det kunde icke intressera honom att få denne på taburetten. Han var Oktoberföreningens bestämda motståndare, och på den tiden, när vår demokratis ledare fraterniserade med de stora godsegarne och dracko champagne öfver lag. med baroner och hofjägmästare, kan man gerna säga, att han förföljde Hansen. Han reste omkring efter denne och uppträdde på ätskilliga möten mycket skarpt mot honom och hans yrkanden, Likaledes stod han på mycket spänd fot med den af G. Winther anförda jutska afdelningen af folkmän och uppträdde äfven med eftertryck mot, denne, t. ex. i armö6frågan, der han var i bitter opposition till Winther, Sören Kjzaer och dessas politiska trosförvandter. Den radikala kommunallagen, som är Bergs uppfinning, och hvilken han sedermera med stor slughet har förstått göra till en pärtisak för bönderne, hvilka den praktiskt skall trycka ned under ett backstugusittarevälde, var likaledes i sitt första ursprung en taktisk rörelse mot Öktoberföreningen. Men när föreningen bade söndrat sig till följd af åbofrågorna, och då ministerförändringen i Maj 1870, i stället för att, såsom venstermännen hade tänkt och förutsatt, sätta någon af de folkliga männen vid styret, ledde till bildandet af ett. kabinett, som var längt obehagligare för demokratien än godsegarne, så var det Berg, som mer än någon annan samlade de splittrade krafterna till en fast sammansluten krigshär under sträng disciplin, och han har skrifvit den förenade vensterns program, till och med om han icke är far till alla dess punkter eller 1 sitt hjerta omfattar. dem alla med samma. förkärlek. Från den tiden ha hans bemödanden varit anlagda på något annat och mer än blött parlamentarisk makt; denna har nu mer endast blifvit ett medel för honom, hvarigegom han vill högre upp. Minister skall han bli, och man kan sätta upp 9 mot 1, att han också blir det — kanske snart. Med medlen och vägarne är han icke så nogräknad. . Högsinthet är öfver hufvudls taget icke hans sak. Ända. frän. sin allra första politiska verksamhet har han varit fullkomligt fördomsfri i valet af sina medel, och han har icke blifvit mer nogräknad på de senaste ären; hvad han tror kunna hjelpa; det begagnar han utan alltför oroligt betänkande. Hans journalistiska verksamhet i den folkliga pressen, hvilken han icke gerna vidkännes, har -bortpött . alla småaktiga betänkligheter i detta afseende; den tidning. som under hang auspicier utgifves i Kolding, skulle få första priset på en utställning af folkliga smutsblad. Nej, meäålen skola icke genera honom. Egen persoalig verksamhet låter han icke tryta. De 600 mil, som han förliden sommar reste i agitationens tjenst, var ett vitnesbörd derom. Han har nu par: tiet såsom den säkra, fasta grundval, som skall lyfta honom upp, och han är främste mannen bland cheferne, Till och med J. A.; Hansen, hans gamle motståndare, måste böja sig för honom och-i honom erkänna ungdomskraften, friskheten, den djerfve vägbanaren, utrotaren af stängsel och hinder, len Josua; som möjligen skall tåga in i ministerherrlighetens Kanaan, under det att han sjelf, den gamle chefen, som ledde folket genom statsförändringeps Röda haft är 1848 — det är en af venstermännens tros satser, att det var de, som förskaffade Dannark friheten år 1848 — och derefter van lrade omkring med det i öknen under all sköns vedervärdigheter, knappt kommer längre än att från ett politiskt berg i grann skapet skåda in i det förlofvade land, som hans fot aldrig skall beträda. Då det nyss sades, att Berg i partiet har den säkra och asta grundval, -han behöfver, så må detta cke missförstås: Den förenade venstern är cke mer varaktig än så många föregående kombinationer, som stodo i förgår, men i sår kastades i ugnen. Det knakar ofta i ien förenade venstern, och partiet kan briita sönder förr, än någon anar; det skall alla händelser säkerligen icke ötverlefva mn. verklig ministerkris. Men tills vidare tår. den, och. vid första möjlighet, som öppjar. sig, har. Berg. en fotställning för sin römda storhet. Det lönar ej mödan att käda för. långt in iframtiden. Bijestkunde nan kanske finna något, som hotar sjelfva jenna parlamentariska stjerna med fara, Berg är ett ster noja i raden af våra de nokratiska ledare; han är icke jemnbördig ned Tscherning eller ens med J. A. Han l! en i dennes rätta välmaktsdagar, men har kjuter dock ännu för högt upp enligt den iktiga demokratiska proportionen. Bönlerne i tinget beundra honom och följa hoiom, men han flyger dock stundom för högt ör dem. Vi måste längre ned ännu. Den, om mest hotar Bargs folklighet, hans farigaste rival i framtiden, det är Thomas Vielsen, en gång hans besegrade motkandi at i Koldingkretsen, men mer är han kött f vår allmoges kött och ben af dess ben, ner är bar en fullständig personifikation al len allmogeanda, som grundlagen af den 5 uni 1849-har gjort till dem yppersta makt samhället. Berg här flere id6er; större adikal uppfinningsrikhet, ojemförligt myc.et mer talent i utförandet, men den ome elbara demokratien skall likväl alltid känna ig mer åragen till Thomas Nielsen, honom unna de följa och förstå med mindre anträngning, och honom skola de hålla på, lär det en gång kommer till ett kraftprof tellan dessa folkliga skolmän. Berg är mer begåfvad sbsom tänkare än om talare: Han resormerar skarpt och klart; m också stundom med en stark tendens att fterhärma J. A. Hansens sofisterier och ränvinsadvokats-klyftigheter, och han kan red lätthet tillegna sig hufvuddragen i hvarje ak, till och med om den ligger fjerran för onom; men han är bred och omständlig såom talare, han saknar lätthet i föredraget. ch när han försöker gifva sina ord en högre ygt, misslyckas det som oftast för honom lan är mest dialektiker, isynnerhet förstår an sig på det särskilda slags dialektik, som töfvar en oemotståndlig makt öfver menige nan, när den kommer från någön, som de nse för vän. Han hör utomordentligt gerna ig sjelf! tala, han frossar i den oratoriska jutningen. Omkring sig har han i tinget vt temligen talrikt och mycket tacksamt nåitoriom; åtskillige af bönderne i denna el af salen blicka upp — både bokstafligt ch figurligt — till honom med något, som ycket närmar sig hänförelse, och beledsaga ans utfall mot ministrar och högermän med tt varma bifall, under det att Zables hänyckta shör! är desto säkrare ju mindre en uttalade satsen öfverensstämmer med undt menniskoförstånd. Han gestikulerar tta starkt, rär hän talar, slår ut med båda änderna, gifver orden eftertryck genom att eledsaga dem med rörelse pä papper eller anteckningar, som han häller i handen, väner sig omkring, fixerar skarpt sina trofaste, vilkas uppmuntrande rop han önskar, sporwr dem, när de låta bifallet vänta för länge, sh utstöter sina satser i en viss monoton ;thm; en annan gång talar han med hänerna djupt begrafna i byxfickorna och i en impad, enformig ton. Har han slutat, vän;r han sig gerna stående halft om på sin ats och begynner en liten vandring upp ot talmansplatsen till. Svarar en annan edlem eller en minister honom, skänker Ada re 2 NN FT sä Et gat de fn 1 IR Kr rg GR ät Et -—— -— RS CL Du 0 OL HH or s oa rös RR AB ND cs