Aftonbladet – 18 november 1873, sida 2

längt och tycktos med stort nöje ikläda sig befattningen af de unga damernas ledsagare. Talade han också ibland till Joanna, så var det dock alltid till Desire som hans blickar, hans omsorger och små, halfva förtroenden voro riktade. Han lockade dem ut ifrån parken, till den solbelysta vägen till Kirkbride, der hvem som helst kunde se honom intresseradt samtala med sin systers lilla, franska guvernant. Desir6e var blott sexton år; hon var icke härdad emot en välljudande rösts och ett par mörka, talands ögons tjuskraft. Den unga sydländskan kände sig både stolt och lycklig denna stund; hon hade aldrig sett någon man så angenäm som mr Oswald Huntley, aldrig förr varit ett föremål för den ännu outtalade, berusande hyllning en ung man egnar en ung qvinna, och hvilken utplånar all olikhet i rang och samhällsställning. Desire gick framåt med strålande ögon och med ett uttryck af ungdomens sorglösa lycka i sitt vackra, fina ansigte. Hon kunde icke hjelpa det — ett nytt, solljus tycktes henne ha uppgått öfver verlden. På vägen, framför de promerande stod ett fruntimmer alldeles ensam och tycktes se framåt en gångstig som sträckte sig genom Melmars skog, nära förbi boningshuset — en väg som gått der sedan urminnes tider och den ingen egare af godset kunde stänga, Desirbe såg Joanna skynda fram till den obekanta; hon observerade det behagliga, intelligenth, lifliga utseendet hos den medelåldriga qvinnan, hvars klara ögon för ett par sekunder betraktade det promerande sällskapet. Troligtvis skulle Desire gått förbi, utan att vidare tänka på hvem den främmande var, såvida hon ej hört namnet Cosmo uttalas. — Cosmo! kunde det.varo Cosmos mor? Desir6e hade sina egna gkäl