Aftonbladet – 17 november 1873, sida 3

äf-herbergerat åtskilliga af sina från vinden flykTr j tande, hnsvilla och halfklädda byresgäster. Kapni ten P. begagnade här tillfället att dementera och v li särdeles ogillande ordalag uttrycka sin barm öfver ett utspridt rykte att han skulle ur sina egna rum utkört en af dessa stackars olyckliga, en qvinna, som sökte några minuters skydd amder hans tak. Han hade tvärtom på allt möjligt sätt visat sig tillmötesgående och hjelpsam och till och med lemnat dem åtskilligt af sitt klädesicvråd. Han hade sedermera sprungit uppför trapporaa för att med egna ögon taga olyckan i betraktanac och då funnit vindsdörren stängd, en uppgift. som gaf polismästaren anledning till den anmärkningen, att elden då säkerligen varat en lång stund. hvilket hr P. också höll för troligt. Vidare hade han haft en längre och lifli3 I gare tvist med de begge först ankomna sprutI eheferne, och förklarade hr P. i anledning deraf A loch såsom sin enskilda tanke. att, om sprutslangarne uppfirts enligt hans önskaw, den del af vinden, som vetter åt Klaratrakten och som sist A langreps. troligen kunnat räddas. Hr Pilin blef I emeHertid icke åtlydd. och derför gick dec som I det gick. Härefter uppdrog hr P. en målande l och vidlyftig skildring af sin verksamhet under J återstoden af den tid. som den sorgliga eldsvå3 I dan räckte, och beskref dervid bland annat, hnru3 ledes han genom idkeligt ösande med ämbar och -l allehanda kärl lyckats hindra vattnets framtränt I gande från en öfre våning ned i hans egna en -I trappa upp belägna rum och dymedelst förekom -I mit sina möblers förstörande o. 8. v. Slutligew 1 upplyste hr P.. att skadan å huset blifvit uppskattad till 19,500 rdr, samt tillade, på fråga af v polismästaren, om han yrkade någon ersättning, latt saken blifvit arrangerad af brandstodsbolaget I på ett mycket hederligt sätt. I Vidare hördes enkefru Rosendahl samt ogifta I qvinnorna Hedvig Charlotta Hedberg och Engdahl. Den förstnämnda af dessa berättade, att lön hos henne boende sjuk hustra, som af mattighet j kunnat sofva om natten känt oset af elden, till En början helt svagt. hvarför hon trodde latt den ovanliga lukten var ett foster af hennes :l uppjagade inbillning, men sedermera allt starkare och starkare, så att hon slutligen ansett TIsig böra väcka Rosendahl. Denna bade då ruI sat ut, funnit elden vara lös, gjort allarm samt I sprongit ned utför trapporna och derunder sökt Tatt pppräcka öfriga i huset boende personer. I Sjelf hade hon ej kunnat få mer med sig, än hon gick och stod i, men bennes bohag var dock brandförsäkradt. När Hedberg vaknade, stodo I tre afträdeshus i ljnsan låga och hon hade då utropat: Herre Gud. vi brinna inne!gjort lallarm och kommit lyckligt ned. Ogifta Engdahl svepte ett täcke omkring sig och lyckades sålunda rädda sig. Polismästaren framställde till hvar och en af de tre sistnämnda den frågan. om de funnit vindsdörren tillstängd. hvartill de alla svarade nej. och hr Palin tillade särskildt att densamma blifvit tillstängd af folk. som kommit in fråu gatan, och sedan röken helt och hållet tagit öfverhand. Ännu en fjerde person af dem, som genom en lycklig skickelse blifvit räddade vid branden i Palinska huset hördes i lördags. nemligen den i det föregående omnämnde betjerten Eriksson. Denne förklarade på fråga af poliswästaren. att han undgått faran på sätti rapporten omnämnts. Härefter hördes de begge patrullerande poliskonstaplarne Hede och Nyberg, hvilka först fråu gatan upptäckt den utbrutna eldsvådan. Denx förre hade klockan något före half 2 från hörnet af Malmtorgsoch Jacobs Kyrkogatorna märkt, att rök uppsteg ungefär på midten af dem ät honom vettande delen af det brutna taket å Palinska huset, och en kort stund derefter syntes eldslågan uppstiga. Han blåste då af alla krafter i signalpipan för att tillkalla öfriga i grannskapet varande polismän. skyndade derefter till den åt Malmtogsgatan liggande stora inkörsporten och slog alarm. Posten öppnades af tvenne för honom obekanta manspersoner. på hvilka man dock sedermera besynnerligt nog icke lyckats få reda Dessa hade han underrättat om förhållandet och bedt att de skulle väcka de sofvande invånarne, hvarpå de genast återvändt in i huset. Hede sjelf hade omede:bart derefter beifvit sig till Jacobs. vid Regeringsgaten beägna polisvaktkontor. der rapporterat eldens utbrott samt i sällskap med två andra konstaplar hemtat poliskontörets vid Norrmalmstorg stationerade brandspruta och med denna begifvit sig på väg till brandstället. Först då de med sprutan kommit till Carl XIII:s torg, hade de hört första klämtslaget, och att detta varit det första, var Hede så mycket mera öfvertygad om. som hans begge kamrater hade gjort alldeles samma iakttagelse som han sjelf. Den berättelse, som den andra poliskonstapeln, Nyberg, afgaf. utmärkte sig för reda och klarhet. N. patrullerade på Gustaf Adolfs torg vid ifråga varande tillfälle och hörde derunder något ovanligt buller. En renbållningskärra körde sawtidigt förbi och för att kunna tydligt urskilja det ljud, han hörde och som liknade det af en signalpipa, måste han stanna hästarna. och märkte då från det ställe han stod, strax söder om statyen, en eldtunga uppstiga ungefär på midten af den åt hotell Rydberg vettande hälften af taket å Palinska huset. Han skyndade genast fram och fann vid sin ankomst till ingångsporten vid Fredsgatan denna redan öppnad och ett par eller tre civilklädda personer der före honom. Under det han skyndade uppför trapporna. ropande att elden vore lös. mötte han trenne oklädda fruntimmer, som ilade ned från vinden och i sjelfva vindstrappan (den s. k. stentrappan) mötte han makarne Grunditz, begge insvepta i filtar. Nyberg fortsatte emellertid färden trappan uppför och stannade först då han ej hade mer än omkring fyra trappsteg qvar af stentrappan, emedan han då ej tordes gå längre. Tror Nyberg. att det varit möjligt för dem som bodde på vinden att då komma ut?frågade polismästaren. Ja, nog hade de kunnat komma ut, om de varit färdiga genast som jag kom upp; men osvedda hade de dock inte kommit ut-, svarade konstapeln. När Nyberg såg, att han ingenting kunde uträtta på vinden, begaf han sig ned på gatan och såg Jå flere personer liggande med nästan halfva kroppen utsträckt i vindsfönstren och bedjande om hjelp samt en som redan utkommit på taket och befann sig å det åt torget vettande hörnet. Från Rydberg anskaffades en matta, efter hvad Nyberg kunde tycka, om 5 alnar i qvadrat, och i denna fattade alla de tillstädes varande personerna — minst 10 till antalet — och höllo dem under den vid takfoten i hörnet hängande qvinnan. Ingen synnerlig enighet fanns dock bland dem, som fattat i mattan. och detta gjorde. att denna ej blef ordentligt spänd och icke heller kanske bölls på det mest lämpliga stället. Qvinnan nedföll på ett af mattans föra och inbars af N. med tillbjelp af andra personer sedan på Rydberg. Utkommen. såg N. en annan person komma ned från vindsfönstren, och äfven denna bjelpte han in. Sedermera anlände mera folk och N. gick då upp för andra gången efter en mellantid af mellan !, och , timme upp på vinden och fann då vindsdörren stängd. Vidare hördes tvenne personer, nemligen bokhållaren Oscar Bernström och förvaltaren F-. Björkma, hvilka antagligen varit bland de allra första, som inträffat vid olycksstället. Hr Bernström berättade, att han tillsammans med hr Riärkmann kommit oåonda äfoor (luctaf AA dalfa mö i IG Bi HH UN EE