Aftonbladet – 17 november 1873, sida 3

dig hem. Åh nej, mig vill hon säkert ingenting! utbrast Patricia, som nästan var färdig att falla i hysterisk gråt midt under sin triumf. Pappa och du äro visst mycket mera i hen. nes smak än jag; så lävge hon kan få her. rarne för sina fötter bryr hon sig ej om dina systrar. Ack, jag har nog reda derpå — jag vet att pappa är alldeles betagen i henne och så är redan du med. Hon är en liten intrigant varelse och bryr sig icke det ringaste om Joanna. Ni må säga hvad ni behagar, mademoiselle, men jag vet att jag har rätt och jag ämnar icke längre tåla det — jag går i denna stund och berättar alltsammans för mamma ! Miss Huntley skall ej behöfva besvära sig dermed, inföll Desirge, hvilken hade stått orörlig af häpnad och med kinder, än brinnande röda, än hvita som snö. Jag skall sjelf meddela mrs Huntley alltsammans ty saken rör mest mig. Mademoiselle må vara ovänlig, em hon behagar — det ärjag van vid — men, fortfor den lilla hjeltinnan och stampade med sin vackra fot, ingen skall råga yttra förolämpande ord till mig! Jag ackar er, mensieur Oswald, men det är jag om bör tala, icke ni. Låt mig komma fram! Jag skall genast berätta mrs Huntley hvad om har tilldragit sig och så reser jag! Patricia är en liten fjolla, mademoiselle, sade Oswald, som, ehuru fruktlöst, bjöd till utt slö bort saken i skämt. Nej, dröj, låt pss alla följas ät — jag försäkrar er, att var och en, som har nägot förstånd här i huset. skall känna den största ledsnad om ni lägger detta löjliga prat på sinnet, Glöm let! — Hon skall bedja er om förlåtelse. Patricia! tillade den unge mannen med beherrskad vrede, du lilla löjliga fjolla! Vet lu hvad du har gjort?