Aftonbladet – 15 november 1873, sida 3

2Dett: i sanning en obehaglig föreställning, sade Oswald och skrattade, Helst skulle jag se om jag sluppe taga den i öfvervägande, såvida det ej är absolut nödvändigt. ; sÖck om sk verkligen vore, sade Mel mar med en viss bitterhet, hvem tror du väl att jag skulle kunna förlita mig på? — hvem ville sträcka ut sin hanå för att hjelpa mig? För att åjelpa er? Vid min heder, sir, börjar jag inte tro att ni har allvars, svarade sonen. Hvad skall detta betyda? Finns oågon annan pretendenmt till godset? Ha vi en verklig grund för oss? Var då ni inte den lagliga arftagaren?2 Det var jag; och någon ny pretendent har inte uppstått, sade Melmar-: kallt; men det finns en person, Oswald, hvilken, ifall han träder fram tids nog, — och dertill har: han ännu två eller tre år qvar, — kan visa både dig och mig på dörren och på köpet utkräfva inkomsterna af egendomen under alla de år som jag har innehaft densamma. . Oswald bleknade, sÄr detta en helt ny upptäckt? frågade han; eller huru kommer det i annat fall till, att jag som näst er sjelf, min far är den som frågan närmast rör, inte förr än nu har hört ett ord härom ? Skälen äro lätt sagda, svarade fadern; först och främst var du en pojke då jag såg dig senast; dertill on oregerlig, eg sinnig pojke ocha, tillade han litet garka stiskt, 2af så ytterligt ömtålig helsa, att mar inte skulle vågat oroa dig, Nu åter står att se, huruvida du har blifvit em förståndig man. Jag ger djefvulen förståndet! utbrast sonen häftigt, Sedan jag nu fått veta detta, är blott min fråga: hvad återstår att