Aftonbladet – 15 november 1873, sida 3

Rn ANrar AR 60 bis AT SERNER lade sitt nobla hufvud mot örngottskudåen i det rum, der Antonio hade reglerat Vvärmegraden efter teymometer, hvarefter han ieke förspillde en enda tanke vidare på Desirge, medan deremot hon, stackars barn, intagen af hans röst, hans angenäma sätt och en för henne ovan vänlighet, drömde om honom hela natten, nå ÅTTONDE KAPITLET. Skall jag förstå saken så, att vår titel är i fara? Jag vet inte rätt huru jag bör tolka ert sista bref, min far, yttrade Os wald följande förmiddag med en viss högdragenhet i rösten. Far och son befunno sig i biblioteket, det vanliga samtalsrummet för affärer. Oswald satt stel och rak på en stol, som han hade utvalt åt sig såsom mindre otreflig än de öfriga, stödde sin ena armbåge mot skrifbordet och såg besvärad ut, ja till den grad att Melmar för första gången föll på den idn att hans bibliotek kanske ändå icke var ett rätt angenämt rum. Kom närmare elden, Oswald, sade Melmar hastigt. Han var otvifvelaktigt verkligen intresserad för sonens helsa och välbefinnande. Jag tackar; jag kan knappt andas der jag sitter, svarade den unge mannen otacksamt. Hade jag rätt, sir; i min förmodan att detta var anledningen till att ni kunde skrifva ett sådant bref, som det jag senast erhöll? aDu hade rätt i din förmodan att jag ville träffa dig, svarade fadran helt naturligt litet stött. Du för ett fint lif der ute på kontinenten, du, min son, utan att särdeles bekymra dig om hvad det kostar; hvad skulle du taga dig till, om remisserna från Melmar tvärt wteblefyo? ES