Aftonbladet – 15 november 1873, sida 3

tj vandrar han omkring. Han ser sig omrin gad af en oändlig mångfald af föremål; tu sentals menniskor, representerande nästan alla nationer, åldrar, fysiognomier och lefI nadsvilkor; gående, ridande och åkande meni niskor; långbenta, långskäggiga och torra amerikanare; korpulenta dito (alla tobakstuggande); uppnosiga whiskeyluktande, oförskämda och sluskiga irländare; skräflande loch rökande teutoner; här och der kanske Jen ljuslockig, lunsig skandinav, som spörjer honom om han kan snakke dansk tjockläppade, becksvarta individer; skygge I gulskinnade dito — för att förtiga raceblandningarne. Han ser hundratals olika butiker, hvilkas mängd, storlek, prakt och beqväma inredningar fylla t. o. m. en stockholmare med förvåning; ekipager och spär; vagnar; kärror dragna af hästar; dito af hundar och gamla qvinnor — allt i den mest brokiga blandning. Möter han alla dessa representanter af Newyorkslifvet vid ett gatuhörn hänger hans lif på den försigtighet och qvickhet, han kan ådagalägga. Dessa egenskaper kanna äfven vara behöfliga, om han får det infallet att, för att öka sin upprymda sinnesstämning, klifva ned till något af de tiotusen förfriskningsställen, hvilka från underjorden (eller åtminstone husens undervåningar) locka gatans passagerare, och hvilkas egare grunda sina vinstberäkningar lika mycket på den effekt, som de qvinnliga beer slingers möjligen kunna åstadkomma hos de törstige, som på bierets eller det förgiftade bränvinets verkan. Men hvem kan i ett bref beskrifva alla de föremål, hvilka i Newyork ådraga sig en emigrants uppmärksamhet? Ofta torde den dock inträffa att den nykomne främlingen från östra kontinenten finner sin belägenhet alltför bekymmersam och kritisk, för att kunna egna sig åt annat än svårmodiga betraktelser. Ar han en skandinav, letar han kanske från Castle Garden reda på Skandinavisk Posts officin, hvars egare, som också är nämnda tidnings redaktör, brukar med råd och upplysningar bispringa sina strandsatte landsmän. Han är en verksam, radikal, hetlefrad, fritänkande och välmenande gubbe, älskande vällefnad och sällskapslif, hvilket naturligtvis erfordrar pengar. och i denna omständighet torde man få söka skälet till hans tidnings politiska färger: såsom ultra-demokratisk understöddes den af Tammany-ringen ; efter ringens splittring påräknar den, såsom ett ultra-republikanskt organ, ett ökadt abonnent antal bland de vanligtvis republikanskt sinnade svenskarne — en punkt, hvilken jag slutar med en af hr Öbom ofta anlitad anmärkning: Detta i förbigående. Att fordra det läsarne skulle finna något synnerligt intresse i att åhöra en långtrådig beskrifning öfver korrespondentens egna resor och äfventyr i nya verlden, skulle kanske vara djerft — ehuru visserligen en i något personlig form hållen resebeskrifning kan stundom vara ett lika godt sätt som något annat att återge såväl scenerier, som menniskor och seder i de trakter, man besökt. De må dock flyktigt tänka sig en ångbåtstärd från Newyork till Mobile i staten Alabama, dervid passagen gick utmed halfön Floridas kustland, ej långt från Vestindiska öarne, och in i Mobiles vik; en svensks landstigning i den nämnda rebellstaden — utan pengar, utan vana vid hårdt arbete och utan förmåga att tydligt meddela sig med den till hälften hvita, till hälften svarta befolkningen; hans tjenstgöring såsom negro substitute hos en f. d. slafegare; en färd från New-Orleans till S:t Louis på den väldiga, af yppigt grönskande stränder omgifva Mississippiflodens grumliga vatten, samt en 282 miles lång fotresa från den sistnämnda jättestaden till dess mäktiga rival — Chicago. Resan från Newyork till Mobile skulle ha varit ett passande ämne för en kapten Marryats lekande penna. Passagerarne bestodo hufvudsakligen af tyskar — direkt anlända tyskar, utstyrda med träskor på fötterna och långa pipor i munnen; besättningen af amerikanare och irländare. Undertecknad, som blott på ett högstndåligt sätt kunde meddela sig med vare sig den ena eller andra folkstämmen, gällde bland amerikanare såsom tysk och bland tyskarne såsom amerikanare. Här vill jag vidfoga den anmärkningen, att bland alla obehag, som den svenske emigranten är underkastad, är onekligen bristande språkkännedom ett af de värsta, i synnerhet för en person, hos hvilken utbyte af iakttagelser och idger med medmenniskor blifvit ett behof. De äkta pratmakarne läta dock icke lenna brist inverka störande på sin älsklingssysselsättning, pratet, utan inlåta sig i liflig konversation med hvilken nationalitet som helst, utan att ett ögonblick iraga i betänkande att den tilltalade möjligtvis icke förstår en enda stafvelse af hvad de ha att anföra. — När ångfartyget after 12 dygns plöjande af Atlantens våsor slutligen landade i Mobile, var det visserligen med blandade känslor jag hoppade land; men den öfvervägande känslan var lock en tillfredsställd vetgirighet och äfrentyrslusta, Der stod jag på den mark, som utgjort skädeplatsen för de både tra. viska och komiska händelser, hvilka jag rån barndomen, genom att läsa fru Beeer-Stowes lyckade bok, hade blifvit så rtrogen med. De föremål, hvilka min antasi dervid öfverdrog med sitt sällsamna skimmer, omgåfvo mig nu. Der gingo, utto och stodo bredvid mig dessa svarta nenniskor, för hvilka mitt hjerta alltid hyst n så broderlig känsla. Sorgligt nog måte jag erkänna att jag, efter några månalers, ja, veckors, umgänge med de sistlämnda representanterna af slägtet homo, ågot svalnade i min vänskaplighet för lem, enär jag kom under fund med att lessa menniskor, så långt ifrån att visa njg samma känsla tillvaka, tvärtom begagjade hvarje tillfälle, som en utblottad och nflytelselös emigrant erbjuder, att tillkänlage sin hätskhet mot den hvite mannen, lt under det de ströko på foten för sina ovdne förtryckare eller andra aristokratika individer, hvilka visade dem förakt. legorn är nemligen, med sina många goda genskaper, moraliskt feg. Han saknar icke ämndgirighet, men den skada han lidit ar han igen på den som han anser minst arlig, Hans allmänna karakter torde kunna ecknas sålunda: Han har ett starkt uteckladt sangviniskt flegmatiskt temperanent; är glädtig som ett barn och hans kratt närmar sig ofta konvulsioner. Han aknar ingalunda förtroende till sin egen ärdighet och kraft; men hans begär efter illande af andra öfverträffar mycket hang jelftillit. Han är ytlig, men mycket lär-la! ktig,; religiös ända till fanatism, menjd ans religion ingriper icke djupt i hansjh vardagslif. Vid religiösa sammankomster si ägger han ofta på ett högljudt ochld öjligt sätt i dagen sina käaslor och sin ji ntusiasm. Ett exempel må anföras: Fnim ldrig negerslaf, som altid Biföljde sittk nisbondfolk till kyrkan, hade för sed attjd ör hvarje gång någon sång eller något!li ttrande från predikanten slog an någon träng i hans sinne, på ett stormande sättaj NN Ir RR Rh nr y—— AN dd ND KH HIN 0 RR 5 mm FK RH AA AR 4 Ö Dm ue