Aftonbladet – 13 november 1873, sida 3

Igen öfverskära. Men lika betydelsefall son glasmosaiken är äteruppväckandet af 150( ;loch 1600:talets vackra venetianska glaskär li Murano. De äro otroligt lätta. och af er lintagande elegans i formen, och de inspunns Itrådarnes gång vitnar om en högt uppdrifver Iteknisk skicklighet. I det det blåsta (pu Jstade). glaset i motsats mot det slipade förut leätter en ej endast reproducerande utan ren: af konstnärlig hand, som kan leda alla un Ider blåsandet inträdande tillfälligheter i det lrätta spåret, så förutsätter åter en produktion en masse af denna vara, så som Muranofabri ken alstrar den, en ovanlig skicklig flock af arbetare; och utbildandet af denna konstnär. liga sida af arbetet i Murano länder dr Sal viati, som vågade att sätta glasblåsningens produkt upp emot kristallglaset på verlds marknaden, till största heder. Kring Sal viatis fabrik resa sig nu i Murano flera lik nande, och Lorenzo Radi samt Avgelo Fuga ackompagnera Salviati på ett värdigt sätt. Skada att det venetianska glaset ej alltid är klart i massan som önskvärdt vore. Från glasarbetet ledas vi naturligt öfver till porslinet och fajanserna, och bär visar det sig genast att vi befinna oss i majolikans fosterland. I egentliga porsliner har Italien ej sin styrka; den ligger, som vwi kunna vänta, hufvudsakligen i fajanserna. Här uppträda då på verldsutställningen bland dagens äflande barn namn, för hvilkas blotta ljud man känner vördnad, emedan bistorier redan för århundraden sedan har påtryckt dem sin stämpel: Ginori i Docoia vid Florens, majolikafabriken i Faenza, som gifvit fajansen dess namn, Gubbiofabriken, bekant sedan Rafaels dagar o. 8. v. Vi ha redar under Orienten omtalat den antika terracottafabrikationen. Dess rester höllo sig visserligen länge — men den tidigare medeltiden är i afseende på fabrikater i lera nästan ett terra incognita. Först med den hos mohrerna i Spanien uppdykande. glasuren vinner denna fabrikation nytt lif, ty hvad de gamle hade alstrat af sköna vasmålningar på oglaserad bränd lera, det kunde pu alstras under glasurens skydd. Från Spanien kommo de glaserade målningarne i bränd lera öfver Majorea (deraf namnet majolika) till. Italien och alstrade här dels det vackra färgade basrelietarbetet i glaserad lera, som vi känna under namnet Lnea della Robbia-arbete, och som blef familjen Robbias egendom, dels majolikan med målningar i glaserad lera, hvilka hufvudsakligen bedrefvos i fabriken i Urbino efter teckningar af Rafael i mästareng r och den närmaste tiden efter hans död (deraf det i flere afseenden vilseledande namnet: Rafaels-porsliner). Luca della Robbiaarbetet, denna ädla, rena konst, har verkligen blifvit åter upptåget af vår tid: Minghetti i Bologna exponerade både majolikor och Robbiaarbete; det senare föreställande en helig familj, tillbedjande barnet. Om det ej var direkt kopia efter ett verkligt Robbiaarbete (hvad jag dock nästan har skäl att tro det varah så vitnar det om en hög förmåga att ti egna sig denna mästares både ande och formbildning —tekniskt tycktes arbetet mig vara förträffligt. Minghettis majolikor tpptogo i likhet med den gamla fabriken i Urbino Rafaelska kompositioner och ornamwentiken Var — som billigt och rätt — i Giovanni da Udines förträffliga maner. De trenne hufvudsakligaste etabiissementer, som representerade de gamla, stora namnen, voro först Marchese Ginoris porslingfabrik i Deccia vid Florens, grundad 1735 Trots den omständighet, att fabriken uppstått midt i rococoperioden, och trots denna konstperiode nära samband just med porslinsfabrikationen, vitnar densa fabrik starkt om, att Italien långt mindre berördes at den från Meissen utgående riktningen äm Frankrike: vi finna här goda, gamla former at originel prägel, sammanhängande med renaissance-blomstringens ädlaste alster, i synnerhet i fråga om majolikaarbetena. De nya mönsterna, som denna fabrik adopterat, förefalla oss deremot något obetydliga ijemförelse med de gamla, Dernäst kommer majolikafabriken i Faenza med sina djertt skizzerade ritningar af hög skönhet. Ingen bandteckningssamling behöfde skämmas för dylika lätt utkastade porträtt i rödkrita, som Lionardo da Vincis och van Dycks på dessa fajanser. Den tredje är Spinaci, majolikafabriken i Gubbio, som lemnar fajanser af simplare art, men äfven de stilfulla och goda. Mindre mönstergilla föreföllo oss Castelanis romerska majolikor i blåaktiga och sröna toner; då åter porslinerna från Pesaro och Savona voro mycket tilltalande. Här kunna vi ej underlåta att nämna dessa små fristående figurgrupper i oglaserad terracotta, målade och försedda med hela naturalismens kraft, som man stundom ser skeppare medföra från Sicilien, och som vi sjelfva ha beundrat i Palermo, men utan att känna den genialiske konstnärens namn. De föreställa vanligen en scen ur lifvet: n offentlig skrifvare, ett par slagsbröder, n flicka, som fångar en loppa, fullt upptagen af sitt vigtiga arbete, o. s. v., alltid utmärkande sig för en djerf och kraftig humor; vi återfanno dem i Wien, försedda med namnet: Lorenzo Portale, Sicilien. På tal om pationella italienska arbeten, måste vi här inordna koral: och guldtrådsbroderier af Carlo Golio i Palermo, apterade för ett stolsäte (!) och delikat köttfärrade koraller, bearbetade at Carlo Santooonte i Livorno. I arbetets skönhet öfverräffades de dock långt af de smakfulla arseten, som utställdes af Ascione från Torre lel Greco vid Neapel. De Cam6earbeten, iom förut utgjort en rik gren af Italiens konstindustri, tyckas deremot vara i sjunkande — ingenting af framstående värde, nen väl ett och annat som vitnade om flit ch smaktall behandling, förekom i denna ransceh.