Aftonbladet – 13 november 1873, sida 3

sf Vi ölvefck tm ett ljusare fult: den verk gliga konstindugtriet. Var det i Frankrik t-)en betänklig sak att alltför noga fasthäng vid traditionerua från den tid, då Frankrik Bbeherrskade Europas smak, emedan Ludvis XIV—X VI: tidehvarf ej utmärkte sig fö Bågot rent eller tant skönhetssinne, så be finner gig deremot Italioeniden afondsvärd: ställning att endast behöfvå fasthålla sin nationella traditioner för att skänka oss ar Yr) beten, påminnande om renaissancekonsten -T ochirenaisfäntelndustriens mestglänsandeus I gar, ja detta lyckliga land kan i sin konst industri gripa direkt tillbaka i den forn t kristna, i den pompeianiska, i den etrarisks el konsten, som i sina herrliga rester ännt ti omger folket, för att nå en hög ställning i S nutidens konstindustri, endast man förstål latt tillämpa dessa motiv på vår tids behof I Och det har Italien förstått. Öfverallt spåra vi sammanhang med äldre tider, dock ej så tl som ett dödt koplerande utan som ett friskt : rätte if i traditionens fruktbara jord: mån. Inom träarbetets indästrigren möter oss ilförst marqueteriarbetet i den frått renaissan: ål cens praktfulla intarsiaverk nedärfda full el komligheten, specielt utmärka sig ebenholtsmöblerna med inlagda och graverade elfen5 betisarbetet. Det är i synnerhet i Milano denna indtistri florerar; Vi påminna om Poglianis skåp af eberiholts, med inlagåt elVM fenben i renaissancestil, de finaste figurkompositioner man kan önska sig och derjemte väl skurna fristående statyetter — visserli gen till ett orimligt högt pris 25,500 fr. — vidare om Fratelli Andreonis liknande ar: beten, dessutom -pryddå med förgyllning. Ej mindre intressanta äro Carlo. Corbellas lintarsia i guld och sälfver efter kompositioner ur Rafaöls skola. Florens har skickat I färgad trämosaik. Vi påminna särskildt om I Luigi Trullinis präktigt skizzerade dansande Ibarn (La primavera) och om Francesco Grandi i Cagliari, hvars mosaik följer samMa princip, som den florentinska stenmosalken, i döt hvarje trästyckes färgnyanser begagnas för en motsvarande figur. : Hans 1865—1873 arbetade bord, framställande Columbi tåg till Amerika (pris 25,000 fr.!) är ett intressant specimen i denna art, Bland andra träarbeten utmärka sig isynnerhet de genombrutna ramarne t. ex. den af Guidi, Gori e Querci i Siena lemnade medaljramen af nötträ med fåglar ph grenen lätta och glada som naturen sjelf. En stor utställniogsmontre i venetiansk renaissance af Francesco Morini i Florens ej att för Igäta. Stundom här den franska rococon dock l äfven inträngt på detta heliga område, som hos Fratelli Levera i Turin — ell stor förgylld säng med bärande genier och i Ber tolottiz (Milano) toilettskåp med spegel, der I schackbrädets rutor ingått en högst bizarr I förening med grenornament. Från trämosaiken gå vi lätt öfver till Istenmosaiken. Denna delas för närvårande vanligen i tvenne arter: den romerska moI saiken, som arbetar i fyrkantiga paster af l oändlig finhet och hufvudsakligen är lycklig i mindre arbeten inom gränsen af blommor och arabesker, ehuru den alltid lider under Jen viss kantighet i formen, som ej fullt er sättes genom den förträffliga färgsamman ställningen — och den florentinska pietradura mosaiken, som formar hvarje del af en figur ur ett större stycke, i hvilket stenens naturliga färgnyanser tagas i anspråk för att återge naturens färgskiftningar. Det är äfven här blommor, men äfven fåglar och djur, som med en högt uppdrifven naturtrohet här nedsänkas i den mörka sten, som bildar botten. En gränslös noggrannhet är här af nöden för att alla konturerna i de särskilda styckena dels skola passa tillsammans inbördes, dels passa in i botten stenens urhålkade massa; ty här kan ingen retouche ersätta hvad en försummad noggrannhet syndat. Af förträffliga florentinska mosaiker (isynnerhet bordskifvor) nämna vi G. Torrinis, Bazzantis, Chiari e Fantonis arbeten, samt Gelasio Barbeusis mosaikbord med förträffliga blommor (1700 fl.) — alla från Florens; bland romerska mosnicister, hvilka naturligtvis mest arbeta i mindre skala, specielt amycken: broscher, knappar o. d., kunna vi ej pvämna någon särskild framsthende: den päfliga mosaikfabriken, som vi hade tillfälle att se uppträda på det mest storartade sätt vid expositionen i Paris 1867. öfverstrålar dem alla i sina rent konstnärliga alster: kopior efter Italiens stora målare. Glasmosaiken liksom glasindustrien i det hela representeras naturligtvis på bästa sätt genom dr Salviatis berömda institution i Murano vid Venedig. Den venetianska glas: industriens bästa dagar ha för längesedan försvunnit; de venetianska glasen, en gång ansedda sksom non plus ultra i sitt slag, bade nedsjunkit till en medelmåttig handelsvara, då dr Salviati, lifvad lika mycket af af en patriotisk som af en industriel anda. beslöt sig för att offra hela sin verksamhet ät ett höjande af det venetianska glasarbetet, specielt af den gamla traditionela, från Byzants nedärfda glasmosaiken, och han gaf nytt lif åt Muranofabrikerna. Det är denna art mosaik vi beundra på många af Marcuskyrkans väggar och under dess kupoler, liksom i San Vitali Ravenna; de bestå af små i kittmassa intryckta glaspaster; det är samma princip som i den romerska mosaiken — men använd i för stora massor och derför gröfre. Isynnerhet tilltalades vi af Salviatis glasmosaik i fornkristlig still Egendomlig för den venetianska mosaiken torde den s, k. stångmosaiken vara: långa, olika färgade opaka glasstänger af samma längd sammanställas så, att deras sammansatta ändpunkter bilda figurer, hvarefter stängerna smältas samman och den samladel: stången utdrages eftersom man vill ha bilderna större eller mindre, slutligen öfverfäres stången 1 många skifvor, och den på le