Aftonbladet – 11 november 1873, sida 2

Joanna utbrast genast i häftiga genmälen och försvar för sin vän. Melmar fästeicke det ringaste afseende vid döttrarnas tvist, men han blef ännu mera blossande röd, började med nervös oro vändg pp tjäningsblar den, steg upp och gick bort till fönstret samt yppade, med ett ord, stor otålighet. Man kunde trott att, ehuru liknöjd denne man nu som alltid var vid sina barns opassande ton och språk, var han ganska uppmärksam på hvad de sade, hvilket alltsammans rörde Desirbe. Men på en gång tystnade båda rösterna tvärt; Melmar såg sig nyfiket om; — det var Desirbe som kom in och det gräl, på hvilket hans närvarg icke lagt det minsta band, gjorde hennes ankomst ett hastigt slut på. Hon bar en klädning af brun merino, lik Joarnas, med skärp och spänne enligt den tidens bruk; ärmarna voro vida upp vid axlarna, men slöto un vid handleden; hon hade inga prydnader i sin drägt mera än ett sammetsband om halsen och likadana vid handleden. Klädningen var tillräckligt kort för att låta se de små vackra fötterna i sina höga skinnskor. Dessa nämnda fötter förde henne in i salongen med lätta, men ändock ganska hörbara steg och båda systrarna vände sig hastigt om vid den lilla främlingens ankomst. FPatricias fina kinder blossade af vredens: rodnad och Joanna såg trotsig och ond ut, men stridigheter voro en så vanlig sak mellan dessa systrar, att Desirge ej fäste någon synnerlig vigt dervid, Hon giek fram till bordet, der Melmar stod, och öppnade ei låda för att framtaga Joannas handarbete. Du lofvade att ha det färdigt i dag, sade Desir6e, och se här, du lilla, försumsliga Joanna, så långt har du hunnit! Med ott bjertligt skratt uppvecklade hon