Aftonbladet – 11 november 1873, sida 2

rande en liflig rörelse för afgifvande af förslag till förhöjning af embetsmännens löner. Någon anmaning härom från regeringens sida hade visserligen icke varit af behofvet påkallad. I trots af de betänkligheter, som inom embetsmannakåren i allmänhet lärer förefinnas emot hvarje framställning i sådant syftemål till en representation, som till sitt flertal anses icke vara tjenstemännen bevägen, hade nog ändock en sådan snart framkallats af det tvingande behofvet och en naturlig önskan hos en mängd svagt aflönade tjenstemän att finna någon trygghet för sin af den utomordent liga stegringen i alla lefnadskostnader ho: tade ekonomiska existens. Det kan nemligen ieke förnekas, att priserna på nära nog alla förnödenheter inom få år stegrats med 50—60, några till och med intill 100 pro cent och deröfver, samt att, då näringsidkare och handlande m., fl. kunna, i män af den stegring som å deras förnödenheter inträdt, höja priserna å siva varor, embetsmännen; deremot icke hafva den ringaste annan utväg att återställa jemnvigten mellan inkomster och utgifter än den — att anlita statens kassa. Men om det sälunda måste anses billigt att tillmötesgå måttliga fordringar i detta afseende, så bör å andra sidan icke förundra, om representationen och de skattdragande i allmänhet skulle vid detta tillfälle förvänta en lika beredvillighet från regeringens och embetsverkens sida i afseende k reformer inom administrationen, som blott alltför länge varit förgäfves begärda. Vi betvifla icke att vederbörande äro betänkte på att i sådant afseende inkomma med ett och annat förslag. Man skall tala om en och annan indragning och förändring at tjenster, och det vill synas som man fram: för allt trodde sig vinna den allmänna meningen för förhöjningen genom att förbjuda embetsmännen att hvar för sig innehafva mera än en tjenst; men vi väga påstå, att detta allt är palliativer af ringa, om ens någon, betydelse för det stora mäl, som här är att afse. Det är en reform af helt annan halt och verkan, som erfordras. Slen: trianen inom våra embetsverk måste maka åt sig; och ett slut måste göras på det tidsoch kraftödande mångskrifveriet, hvars fortvare gör hvarje annan reform illusorisk. Mer än femtio år hafva nu förflutit, sedan den första komit6 (år 1819) för en ny reglering af rikets embeten och tjensternedsattes; och ännu i dag står man i hufvudsaklig mån på samma punkt. Man har gjort några omflyttningar af mål från en till annan myndighet; man har indragit några tjenster och upprättat andra; man har här och der besparat några hundra riksdaler, för att kort derefter i samma verk påföra staten en utgift af några tusende — se der allt! Huru har man icke vid riksdagarne och, vi tillstå det gerna, äfven inom pressen arbetat för att få bort renskrifvaretjensterne inom verken och för att tvinga tjenstemännen att sköta blott en tjenst. Det förra har lyckats till en del och det senare såvida fullkomligt, attalla de som innehafva någon tjenst öfver första gradens äro förbjudne att derjemte hafva annan tjenst i statens verk. Men hvad har dermed vunnits? Det har visat sig omöjligt att finna så pålitliga och användbara personer bland dem, som utan fast anställning egna sig åt renskrifning, att de vigtiga handlingar som af dem borde kopieras, kunnat med full trygghet åt dem utlemnas; och man har slutat med att, emot arfvoden, motsvarande de förra lönerne, anställa examinerade extraordinarier såsom kanslister. Hela skillnaden har varit, att dessa ynglingar kommit att befinna sig i en mera osäker och bero: ende ställning. Skulle meningen med denna reform varit att göra någon besparing för statsverket, så har ändamålet icke dervid vunnits stort bättre, än förmedelst den stora reformen inom krigskollegium, der man borttog en president, för att i stället, under namn af chefer, tillsätta fyra sådane, och der man; trots det vid verkets ombildning gjorda förbehåll, att anslagssumman för armöförvaltningen ej fick öfverstiga den för krigskollegium, straxt derefter erhöll en vida högre stat. Våra riksdagar hafva nemligen sällan minne för sina egna beslut, hvarföre dessa ej heller respekteras. Lika omärkbar är den vinst, som hemtats af förbudet för tjensteman att innehafva mera än en syssla. Intet låter mera plansibelt än att hvarje man bör hafva blott en befattning; men klart är att denna grundsats påkallar en vida större tjenstemannaper: sonal, och erfarenheten har visat att, der man strängt genomfört densamma, göromå len lika litet derpå vunnit som embetsmännen. Och grunden härtill är icke synnerligen svår att uttänka. Det ligger i mMenniskans natur att, der hon har lång tid till vissa göromål. hon äfven anser sig hafva god tid, och att, om hon dagligen tråkar i ett och samma släpande, hennes håg och arbetslust mattas och aftaga. Bland den stora mängden af embetsmän är det nu endast ganska få, som kunnat förvärfva sig och bibehålla två tjenster — den tid är, tro vi, alldeles förbi, då samme person kunde inne: hafva 4 å 5 tjenster (vi tala nu icke om privata uppdrag, hvilka aldrig kunna förbjudas och göra alla prohibitiva stadganden om ftjenster illusoriska) — detta förekommer, nästan utan undantag bland de skickligaste och mest arbetsamme, och det faktiska förhållandet lärer vara, att de som hafva en enda tjenst på intet sätt arbeta mera eller bättre uti denna, än dem af deras kamrater, som hafva tvenne. Snarare är förhållandet motsatt. De förre sakna den eggelse att väl använda tiden som sporrar de sednare, och skilnaden emellan dem ligger egentligen i det sätt, hvaruppå de lediga stunderna om morgnar eller eftermiddagar användas. För staten och tjenstemannen sjelf är det onekligen bätttre och mera bildande, att denne sednare på aftonen arbetar om äfven i för kyfvodtjensten främmande göromål, än att han spelar XOrt eller sitter hos Berns. Så som bevis, huru föga tvång och en lång arbetstids enformighet verkar flit kan anföras händelsen i ett ombetsverk, der arbetstiden blifvit utsträckt till timmar (den är vanligen, såsom bekant, endast 4 timmar) och der man en vacker dag fann några af de unga männen för omvexlings skull syaselsatta med kortspel. Man kan äfven vara för. vissad att förmännen inom hvarje verk rätt väl tillse att dem eng tjenstemannen, lika med den andre, får göra sip pligt; ogh de äro ingalunda partiska för dem som inne: hafva flera tjenster, lika litet som desse sednare torde vara pynperligen förtjusta deraf. Åtminstone tro vi, att deti de tyennr lägsta tjenstegraderne icke borde vara ab: I solnut förbjudet att innehafva tvenne tjen: Tr 2 2 CALL LL RER MÄT a ln Pn KR. Frågan om förhöjning af embetsmännens löner. Inom våra talrika embetsverk, de stör: sta, likasom de minsta, pågår för närva