Aftonbladet – 11 november 1873, sida 2

smbetsverk förherrskande, skulle finna ytterligare näring genom en absolut afstängning från främmande elementer. Framför allt måste vi varna för den falska föreställning, åt hvilken man nu tyckes vilja gifva tart, att något väsentligt skulle vara vunnet genom en ytterligare skärpning af förbudet mot innehafvandet af två tjenster eller genom att belägga dem, som genom fördubblade ansträngningar kunna sköta dessa, med det obilliga straff, att de, ehuru fullgörande precis samma arbete som deras kamrater, likväl ej skulle få åtnjuta den löntillökning som desse. Denna tillökning kan svårligen motsvara den förlust innehafvaren af två tjenster skulle göra genom öfvergifvandet af den ena. Nödsakad att för en dock ringa skilnad bibehålla båda, skulle han då under dagligen försämrade lefnadsvilkor se kamraterna hafva för halfva arbetet i det närmaste lika löneförmåner. Det vill synas som vederbörande skulle, i den föreställning att de sålunda undginge att taga i tu med den stora reformen, vilja göra de nyssnämnde arbetsbina till syndabockar; men det är i sanning icke uti entjenstsystemet frågans hufvudpunkt hvilar. Orsaken, hvarför alla de komit6er och utskott, som hittills behandlat det med svårigheter förenade, men visserligen icke oöfverkomliga ämnet, -embetsverkens ombildning, upplöst sig utan något egentligt re sultat, är den, att man ännu aldrig velat eller förstått att gå till grunden af frågan. Ingen af alla dessa komiteer och utskott har fästat uppmärksamheten vid, än mindre sökt finna botemedlet för det egentliga hindret för frågans lösning, nemligen mångskrifveriet och det slentrianmessiga pedanteriet i våra embetsverk. Arbetssättet i dessa, såsom äfven våra förvaltningsformer i allmänhet, synas vara för omkring 200 år sedan lånade från Tysklands omständliga byråkrati, och hafva icke blott bibehållit sig lika tunga som de från början voro, under det att helt säkert formerna i deras hemland blifvit ansenligt lättade, utan att hafva i många afseenden till och med i senare tider förvärrats och gjorts ännu trögare och omständligare än förr. För att framställa en tanke, måste åtminstone en sida fullskrifvas; för att meddela ett beslut uti huru obetydlig sak som helst, skall nödvändigt ett utslag uppsättas, med en ändlös historia om allt hvad som i målet från dess första början tilldragit sig, en historia som skall utvecklas eller, rättare sagdt, invecklas i en enda sammanhängande mening af obegränsad längd och så tillkrånglad att knappast koncepisten sjelf, än mindre någon annan kan hålla reda på den i hundratals krumbugter slingrande tråden; och då konungen begärt ett embetsverks yttrande i en fråga, går det ej an att säga sin mening blott, hvilket dock är det enda K. M:t begär; nej den hörda myndigheten gifver sig icke med mindre än att hon får för majestätet omtala allt hvad i målet förut passerat, innan hon lemnar svar på tal. Hvad skulle man i det enskilda lifvet säga, om den pergon, till hvilken man stälde en fråga, först undfägnade den frågande, alldeles som om denne icke visste hvarom han sjelf talade, med en lång historia om sakens ursprung och öden, innan han beqvämade sig till att besvara frågan. Om man icke bad en så ohöflig menniska draga åt ett annat väderstreck, vaktade man sig likväl säkerligen för att vidare tilltala en sådan person. För att komma till den slutsats att man tilleller afstyrker en ansökning skola nödvändigt flera sidor fullskrifvas, likasom det icke sällan händer att ett beslut på 6 rader in: ledes med en utslagsrubrik på 6 ark. Vi vilja icke uppehålla oss vid den förtrytelse hos parterne, som detta förfaringssätt, paradt med en alltför hög expeditionslösen, medförer; men vi måste anmärka, att man häri har egentliga grunden till den för staten och folket nu så tryckande nödvändigheten af en stor armå tjenstemän. Vi tro oss tryggt våga påstå, att det icke finnes något af våra gamla embetsverk, hvaruti man icke skrifver åtminstone dubbelt så mycket som för ändamålet vore behöfligt; och lika orätt de hafva, som påstå att mängden af embetsmän för godt pris tager sina dryga löner samt föga arbetar, lika rätt har man deruti, att antalet af dessa löntagare är, i förhållande till statens verkliga behof, alltför stort.