Aftonbladet – 6 november 1873, sida 3

Till Bed. af tidningen Aftonbladet. Ödmjukast anhålles om plats i eder ärade tidning för nedanstående lilla interpellation, hvilken åtminstone har den förtjensten att beröra ett vigtigt ämne, som är af intresse för ganska många. Vördsam hemställan till direktionen för statens lärarinneseminarium. För några år sedan talades, i synnerhet här i Stockholm, ofta och mycket både enskillt och i tidningarna om det s. k. kungliga seminarium för bildande af lärarinnor: om förunderliga lärdomar som der meddelades och om ovanliga läro: sätt, som der användes. Särdeles graverande anmärkningar hördes särskildt angående det sätt, hvarpå religionsundervisningen skötes. Vidare påstods med mycken bestämdhet att, i följd af ovist nit, dels af bristande vana och skicklighet hos lärarne, eleverna ansträngdes på ett sätt som var for deras helsa och naturliga utveckling i hög fn menligt. Om insändarens minne icke allt för mycket sviker, gick missnöjet så lån; att den dåvarande direktionen fann sig föranlåten att afgifva en offentlig förklaring. Oaktadt gjorda efterforskningar har det icke lyckats oss att få reda på det tidningsnummer, som innehåller den nämnda förklaringen; men det minnas vi mycket väl, att den icke lyckades öfverallt skingra misstron till läroverket. På flere år hafva vi icke haft någon anledning att efterforska tillståndet vid seminarium; vi hafva lefvat i den tron att missförhållandena, om sådana verkligen funnos, blifvit rättade och att undervisningen icke lemnade rum för några svårare anmärkningar. Några upplysningar. som på senare tiden kommit oss tillhanda, äro dock af sådant innehåll, att det synes som vi haft alldeles för optemistiska föreställningar i detta fall. Man säger oss nemligen med anspråk på tillförlitlighet att öfveransträngning ännu alltjemt förekommer vida oftare än vanligt i skolor, och att undervisningen i vissa ämnen äfven nu för tiden är t. o. m. något under medelmåttan. Särskildt mot undervisningen i pedagogik, som väl måste anses för ett hutvudämne vid detta läroverk, hafva vi hört göras svåra anmärkningar, så väl hvad sjelfva innehållet som meddelningssättet beträffar. Då vi med anledning af klagomålen motinnehållet 2 efterfrågade hvad lärobok som användes och för att söka sjelfva och genom andra bilda oss ett omdöme om ey Jr ag befogenhet, 3 fingo vi den häpnadsväckande upplysningen, att ingen lärobok användes, wtan alt ämnet skötes och i många år skötte på det sätt att vederbörande lärare ur ett koncept föreläsningsvis (icke fom diktamen) föredrager en mycket utförlig rs i detta ämne och att eleverna nödgas inhemta sitt vetande genom att under dessu föredrag göra anteckningar, hvilka de sedan naturligtvis måste särskildt redigera, om de skola kunna i tentamina och examina redogöra för deras innehåll. Ni kan icke tro-, yttrade en gång en person, som Har varmt intresse för den qvinliga under: visningens upphjelpande, huru mycken möda detta arbete kostar de stackars flickorna, och huru mycken tid, som på detta sätt går gagnlöst förlorad för dem. Och så få de icke sina anteckningar genomsedda, så att de kunna med säkerhet veta om de riktigt uppfattat det väsentliga af föredragen.Enligt andra oss lemnade uppgifter skall läraren tidtals hafva förbjudit eleverna att göra några anteckningar, men i alla fall pretenderat att de skulle kunna vid följande lektion (kanske flera dagar efteråt) samt sedermera äfven i tentamina och examina redogöra för det sålunda meddelade. Det vill häraf synas, som om man tvekat om hvilkendera af två tokigheter vore den minst eller mest tokiga. Förvåningen öfver de här relaterade förhållandena ökas ytterligare när man betänker, att de kunnat inträffa vid ett läroverk, som är och måste vara, om det skall motsvara sitt ändamål, en normalskola. I alla händelser tyckes här föreligga ett fall af så stort oförstånd i ett a att vi knappa.t kunnat tänka ot dylil