Aftonbladet – 6 november 1873, sida 3

Minnesvård åt Stagnelius och Nicander. Om det rum, som Erik Johan Stagnelius intager bland Sveriges skalder, är det icke af oss, som Sveriges bildade allmänhet be höfver att erinrag, icke heller om det, som i vår nyare vitterhets panteon rättvisligen tillkommer Karl August Nicander. Mer om det rum på Maria kyrkogård i Stock: holm, der begge desse skalders stoft hvilar i samma graf, må en erinran icke anses opåkallad. Detta rum är, sådant det nu visar sig, icke värdigt hvarken dem eller den efterverld, som tagit i arf välljuden ur deras lyror. Det är nu femtio är sedan den ena af dessa lyror tystnade. Stagnelius dog 1823. Först 1836 blef hans graf be tecknad af en enkel minnessten. Men denna. under hvilken, tre år senare, äfven Nican ders stoft nedsänktes, har ej undgått åver kan hvarken af tiden eller okynnet, och bär i sitt nuvarande skick ej vitne om annat än glömska och vanvård. Vi tro ej, att det är så, som svenskar önska, att den graf skall se ut, der två af deras bästa skalde: hjertan hvila, och vi tro oss då icke heller här behöfva vidare utveckla de skäl, som föranledt oss att härmed offentligt inbjuda alla dem, för hvilka namnen Stagnelius och Nicander ännu äro dyrbara och kära, att teckna bidrag till resande å Maria kyrkogård i Stockholm af en prydlig, inhägnad minnesvård öfver dessa båda skalder. Anteckningslistor äro tillgängliga i de flesta boklådor och kunna jemväl erhållas genom doktor A. Laurin (adress: P. A. Norstedt Söner, Stockholm), hvilken framdeles äfven emottager redovisning för in: fintna medel. Stockholm i Oktober 1873. 0. W. Böttiger. Gustaf Ljunggren. 0. R. Nyblom. Aug. Sohlman. C. Eichhorn. A. Laurin.