Aftonbladet – 31 oktober 1873, sida 2

ganska stort nåt om-de svenska läroverket det så kallade profåret, Den hadeförut sök erhälla medel till inrättande af seminarier men propositionen härom hade af riksdager blifvit afslagen. Profåret var illa sedt re dan från sin början; de unge kandidaterne voro missnöjde dermed; emedan deras kars förlängdes, och emedan man ville tillgodo se ett behof hos dem, som de själtve icke kände; derom mera framdeles. Men ätver de redan anstälde lärarne betraktade prof året snart sagdt med ovilja. Rektorerna som redan förut buro mera än en mani bör da, fingo denna påökad, och det ej öbotydligt; många af dem voro äfven något främ mande för den nya uppgiften. Lärarne, synnerhet de af den sgamla stammen, ville ogerna hafva några åhörare, ville helst, at det skulle bråkas så litet som möjligt. En som är ung och tagit filosofie kandidateta men, är kritisk, han väger ej heller order vid sin kritik; lärarnes undervisningsme toder gjordes till föremål för anmärknin gar och prat, vanligen obefögädt, sttindon befogadt — Vanligen på ett öpassände sätt, stundom på ett passande. Det var ock na turligt, att profåret från början ej inrätta des på det allra lämpligaste sättet; det for dras tid för att ändamälsenligt ordna en ny institution, och en lång tid, om vederböran de äro omöjliga. Afven härigenom kom profåret i missaktning. Emellertid har man nu, i sjelfva verket, börjat att finna sig vid det i början så förhatliga; det är på god väg att rektorerna, på samma gäng som de befrias från en del för dem mera främman de. Heh icke desto tilndre mycket betun gande bestyr, blivå Vana vid sin befattning med profkandidäterna; De kunna ej heller undgå att uppskatta den hjelp till uppehål: landet af undervisningen vid inträffanda sjukdomsfall, som kan dem beredas genom desse, Lärarne å sin sida blifva allt va nare att behandla pedagogiska frågor och äro framför allt vana att ge profkandidaterna: vahans måkt är stor, och när lärarhe finna natörligt, att Profkandidaterna finnas. skola de arbeta på deras verkliga nytta. Tärarekallet medför en viss nervositet hös dess atöfvare; allt som stör den gamla ordnin sön fötar dötsök hörver, tills de hunnit vänja sig dervid. Det är såledei fara värdt att om profåret nu afskaffades och ett se mninarinm inrättades, detta till att börja med skalle betraktas med lika sneda blickar som förr pröfåret. fier band skulle man nog appskatta de fördelar det medförde; mer dessförintan skulle vederbörande, om de ville vara kofisetjfsnta; öggade af skriket, nu era riktadt mot seminarlet, far betänkta på någon ny utväg till lärarebildningeRs hö jande, Öm sin bildning äro lärarne ömtå liga, hvådad BYsrjö infättning för densamma kommer att underkaståf skarp och farlig kritik; vore det då klokt att liksom åt et sinkigt barn, som man vill tysta, räcka fran törst dh löksak och sedan om annan, je grannare desto bättre I sammanhang härmed vilja vi anförå nå gra ord är det af rbktor 1, Phragmån i vå: ras utgifna årsprografiimet för Högre ge mentarläroverket i Örebro. — — — Om man ock måste medgifva, att ledningen af dylika lärarekandidaters studier I lärare xallet och öfvervarandet af deras talrika arof bog mycköt Upptågå en rektors redan förut starkt anlitade tid, och ätt dörag8 dol -agande i nndervisningen ej gerna kan und: 34 att understundom störande ingripa i un lervisningens fortgäng, så måste å andra sidan sanningsenligt erkännas, att samtlige le lärarekandidater, som hittills hit hänvi sats, ej blott uppfylt de skyldigheter; som kunna anses lagligen kligga dem; utan ät ven vid inträffande sjukdomsfall med ut märkt beredvillighet biträdt vid undervis ningen. Lägges nu härtill den glädje, med nvilker de äldre lärarne i de fleste helsat fordne lärjungar vid läroverket, hvilka nu börjat förverkliga de goda förhoppningar. 1e redan. tidigt väckt, så frestas man att med saknad se profäret för de fleste bland dem lida mot sitt slut. . Vi hafva velat betona, att lärarebildnin zen i värt land på den sista tiden tagir stora steg framåt, att den nu stär lika högt i värt land, som i de flesta andra, hvarpå vi finna ett bevis just i det af de fleste lä rare djupt och verkligt kända behofvet af förkofran i deras kalls utöfning, och att man i sådant fall gör klokast nti att ej vika ifrån den en gång beträdda vägen. Åstad kom en yttre institution, och det är fara. att det inre lifvet dör bort. Vi hafva ock sökt visa, att den för alla dylika inrättoingar oundgängligen nödvändiga samver kan från lärarnes sida nu håller på avt vin nas för profäret, i det vi tro, att de rop från lärarnes sida, som höjts mot detsamma och hvilka föranledts dels af dess mindre ändamälsenliga anordnande, dels af missför. stånd om dess nytta och ovilja mot alla ny heter, inom kort skola tystna.