Aftonbladet – 31 oktober 1873, sida 2

STOCKHOLM den 31 Okt. D Lärarebildningsfrågan. Från flere håll hafva klagomål anfört: deröfver, att i vårt land en sida af elemen tarlärarnes bildning är i hög grad försum mad derigenom att de fleste af dem saknse teoretiska insigter så väl i den vetenskap liga undervisningsläran, som ock i de sär skilda läroämnenas rhetodik. Medel till häf vande af det ifrågavarande missförhållandet hafva ock föreslagits. Frågan härom hat behandlats af lärarna sjelfve, af regeringer och af riksdagen. Vi vilja här egna någrs ord åt de förstnämmles ställning till den samma. ; Först och främst tro vi oss då med full säkerhet kunna konstatera det förhållandet. att de svenske lärarnes speciella skicklig het för sitt kall under de sednaste decen: :Inierna vunnit en i förhållande till tiden -) högst betydlig förkofran. Genom den strid, som på 30 och 40-talen utkämpades mellan bekännarne af den gamla och nyasko:llan i undervisningsväsendet, väcktes hos all. raänheten och företrädesvis hos dem, som hade någon beröring med läroverket, ett lif. ligt intresse för skolfrågor. Skollärarne kunde naturligtvis ej blifva främmande här. för, och ju mera de tvungos att sätta sigin ;i rena skolfrågor, desto svårare blef det dem att ej inse, att stora luckor förefunnos i deras yrkesbildning. Häraf uppstod omedelbart behofvet att fylla dessa luckor, och det lär såsom vi nyss nämnde, glädjande att se, fhura detta i väsentlig mån lyckats. Att deck ännu mycket återstår för läraren att lära, kan väl. icke bestridas och erkännes villigast af den skickligaste läraren, Emellertid har detta erkännande från flere håll framdragits på ett ganska förvändt sätt: man har bemödat sig att framhålla det oroande deri, att lärarne sjelfve ej blott medgifva, utan äfven klaga deröfver, att de ej äro fult duglige för sitt kall. Fins då verkligen härvid någon anledning till oro? Vi tro det ieke, och det så mycket mindre, om, såsom i vårt land skett, denna klagan haft till följd en. märkbar förbättring i det öfverklagade förhållandet, Tvärt om äro vi färdige att bannlysa allt vare sig profår eller seminarium, om genom dem skulle inträffa, att lärarne mindre djupt skulle känna sin ofullkomlighet och sitt behof af fulländning. Utan känsla af brist, intet fullkomnande, och utan fullkomnande, tillbakagående. Man har påstått, att i denna fråga det skulle vara periculum in mora; vi tro motsatsen. Lärarebildningen är för det närvarande stadd i en rask utveckling; det våd ligaste vore att förhastadt ingripa i gången af denna utveckling. Då vi här talat om skollärarnes klagomål deröfver, att deras yrkesbildning ej varit nöjaktigt tillgodosedd, fästa vi oss hufvudsakligen vid de enskilda yttranden i denna riktning, som vi vfta hört af nitiske lärare, och vid de faktiska bevis på öfvertygelsen om den i fråga varande bristen, som vi ofta sett uti ifriga bemödanden för den sammas undanrödjande. Vi fästa oss mindre vid de offentliga uttalanden, som tid efter annan blifvit gjorda på läraremötena eller inom läraresällskapen. Om vi ock frånse den omständigheten att bland mängden af lärare möjligen finnas personer, företrädesvis unge, som af äregirighet eller af ifver att hålla sig framme kasta sig öfver vissa frågor och öfverdrifva de påstådda missförhållandena, för att sedan i så myeket mera lysande dager framstå som reformatorer; om vi vidare frånse den omständigheten, att äldre lärare, som under mångårig utöfning af sitt embete vunnit betydlig skicklighet i den sam: : ma, af missförstånd fordra, att samma skick! lighet måtte finnas genast hos den unge läraren; om vi slutligen äfven frånse det hos många ty värr förefintliga begäret atti tid och otid pricka vederbörande, så kunna vi likväl ej annat än tro, att om till hvilken kår det vara må den frågan framställes, hurn vida den är fullt skicklig för sitt kall, lenna fråga skall besvaras nekande, Det måste säledes anses opassande att vid dy ika tillfällen städse framhålla, att lärarebildningen i Sverige stär lågt, mycket lägre in i andra länder. Näppeligen leder ock letta till något resultat; bättre vore, att den ärare, som bar detta till sitt fältrop och ej kyr att ständigt höja det, i främsta rnmnet bemödade sig att göra sig sjelt till en lnglig lärare — vi tro, att de andre ej skulle lifva honom efter, Fullt befogadt åter har man på lärareammankomsterna afhandlat medlen till läarebildningens höjande. Dock har man ärvid ej börjat i rätta ändan; det synes emligen som om man :i främsta rummet ort sysselsätta sig med hvad som af den nskilde läraren bort göras i dettaafseende. å har dock ej skett, utan man har hufudsakligen yrkat på ötgöranden från sta ens sida, ; År 1865 inrättade en styrelse, som visat TV Mm 2 I — CK Rid hu kg