Aftonbladet – 27 oktober 1873, sida 3

t liga bagateller. Ötvifvelaktigt låter de 0 I förträffligt, för dem som nöja sig .Jmed ljudet och klangen, när venstern yrkar på en förnuftigt sparsamhet i stats hushållningen, en jemnare fördelning 3 Iskattebördan, o, s. v. Men hvad är i hvarj föreliggande fall förnuftig sparsamhet I Detta måste naturligtvis först och främs i lafgöras. Och när venstern uppräkna I sina mer eller mindre berättigade önsknings I mål angående landsortspresternas aflöning i) tullen på lifsförnödenheter, ändringar i bygg ; nadsordningen, valrätten till amtsoch . sockenråd m, m, dylikt — icke lärer vä if någon tänkande menniska vilja medgifva Hatt en meningsskiljaktighet med regeringetr uti sådana frågor berättigar oppositionsmän Inen att, såsom skett, rifva upp himmel och :jord, liksom det vore fråga om Danmarks vara eller icke-vara. Den fullständiga brist på ledande politi skäå principer, söm karakteriserar det danI ska 8. k. folkpartiets uppträdandö, föranleI der Kjöbenhavnstidningen Dagbladet till föl: ljande befogade anmärkningar: Är någon i stånd till ått härina ett verkligt stort prak: tiskt reformspörsmål, söm skulle Btskilja venstern från den frihetsfiendtliga re geringen? Der finnes icke något sådant. Af en mängd mindre meningsskiljaktigheter har man med missunnsåmhet öck agg till generalnämnare sammanräknat den folkliga parlamentarismen, en konstig produkt af o5l ett dsannt uttryck för oenigheten. Man ihågkomme dock hvad det intebär, attifrågor, som höra till de vigtigaste af deri, hvarmed oenigheten uppbygts, innehålla ministerens förslag just det, som vensterns anförare för kort tid sedan sjelfvo vore tillfreds med, men som de nu hafva dragit sig tillbaka ifrån under de lumpnaste förevändningar. Detta innebär, som hvar man fintek, ätt det för svensterne ehefer mindre är fråga om sak, än om främjandet af deras egna personliga syften. Så bedömes deras handlingssätt utaf en stor del af den fosterländskt sinnade pressen och så godt som hela dei upplysta folkmeningen i Danmark och Norge. Bland vensterns yrkanden gifves der, såvidt vi kunnat finna, blott ett enda, som. med någöt sket af rimliglef kän göra an språk på rang åf polltisk princip eller le: dande grundsats. Detta är det tidt och oftå fterkommande påståendet, att regeringen under alla omständigheter. bör ställa sig till öfterrättölse d8 önskölogat; som frambäras af majoriteten inom dån etia 8f rikfädagens afdelningar, folktinget. På denna doktrifi, hvari vensterm för sin del sammanfattar den folkliga parlamentarismens begrepp, stöder kotterlet sin fordrön att den nuvarande ministören ötördföjligön Hör afek, enär hon ej velat i smått som i stort lydigt öMöttaga förhållningsordres från hrr J.A. Han sen Berg och konsorter. I sjelfva verket röjer döck just det nämnda yrkandet ohållbarheten af vensteris; ständpurtikt: Hvad innebär nemligen den fordran, attregeringen bör föras i öfverensstämmelse med önskningarna hos folktingets flertal? Ingenting mindre än ei, låt Vata böslöjad krigsförklartag mot Danmarks nu gällande statsförfattning, Den danska grundlagen fördelar den lagstiftande makten lika mellan kontingen och riksdagen och tillerkänner sämilia Myndighet kt fikddagens båda ting. folktinget och landstinget. Endäst tti ei enda vunkt har folktinget fått en företrädesrättighet sig tilldelad, nemligen uti den bestämmelsen i grundlagen, att den årliga finänslaged skall först behöodlas i foölktinget, innan den öfvergår till landstinget. Då; såsom i det föregående nämndes, inga skatter få upptagas förr än finanslagen blifvit af riksdagen godkänd, icke heller någon utgift Keskittas, Km inke stöder sig på nämnda lag eller någon dess tilläggsbestärmmelsö; så inses lätt, att den ifrågavarande företrädesrättigheten gifver folktinget ett afgörande inflytande på rikets ekonomiska förvaltning. Men otkså endast på denna. I alla andra hänseenden, med hänsyn till fela den öfriga lagstiftningen, kontrollen öfver statshushållningen, rättigheten att genom interpellatio ner; tillits: eller misstroendeadresser inverka på regeringens sammalsättnitg och, utöf vande af sitt kall tillerkänner grundlagen: icke folktinget något som helst företräde framför landstinget; detta sistnämndas ja eller nej betyder i allt lika mycket som det förstnämndas. Huru statkt man än må be.ona den parlamentäriska styrelsens grundsatser, framgår ur dem ingenting mer än in fordran, att regeringen skall befinna sig öfverensstämmelse med flertalet inom hela olkrepresentationen, följaktligen icke blott ned den ena riksdagsafdelningens flertal. Det lider alltså intet tvifvel, att ju ventern? gjort sig skyldig till ett mot författningens anda och bokstaf stridande öfversrepp. då den, bortseende frän landstingets politiskt lika berättigade ställning, velat senom ett maktspråk tillvälla sig, folktinsets majoritet (hvars öfvervigt utgöres af ndast åtta röster!), en betydenhet, som enlast kan tillkomma riksdagsmajoriteten i less helhet. Vensterns metod att till förmån för ina kotterisyften uttolka parlamentarismens ;rundsats har, såsom det var att vänta, rån motståndarnes sida mer än en gång ipptagits till granskning. Nyligen har folkingets mindretal i en adress till valmännen nlagt en protest emot det ifrågavarande rundlagsvidriga tolkningssättet. Det steg, om folktingets flertal har tagit, heter det adressen, är så mycket mer förkastligt, om dess syfte är genomförandet af en uppattning af våra konstitutionella förhållanlen, som saknar stöd i vår författning. Inen af oss har bestridt eller bestrider, attla Agttämmalaan i ovrnndlamona . AQ 2 am attla