Aftonbladet – 25 oktober 1873, sida 3

—-———LA se oo DE Yr bodde på resan genom Edinburgh, och hans ) beskedliga värdinna hade redan på förhand -Jåtaglt sig att till moderat Pris förskaffa Ihonom allt hvad han behöfde. På detta sätt — kännande sig mycket blyg och mycket ensam, något besvärad i sjn nya rock som hans mor kallade en surtout och betraktande med stor aktning, plågad af nödvöndigheten att gå in I bodar och sjelf göra sina uppköp, förlägen för de andra studenterna och för frukosten, hvarph profossorn bjudit bonom — började Cosmo Livingstone sin strid med lifvet. Han var nu nära sjutton år — väl ung att lemnas alldeles på egen hand uppe iden lilla vindskammaren, hvilken hängde som en lantervin, högt öfver den sköna, gamla stadens höjder och djup, Der satt ynglingen på vinteraftnarna vid fönstret och betraktade solnedgången, som med Purpurglans belyste Fifes låga höjdsträckning och stundom gjöt ett gyllne skimmer öfver Firths frostiga yta. Derefter, och alltsom ljaset bleknade bort vid vestra horisonten — alltsom Inchkeith och Incheolm upphörde att i klar relief: framstå mot det glittrande vartnet vände Cosmo Blicken till staden och såg huru ljusen började tändas längs gatorna, tindra i fönsterna, hänga i oregelbundna liniey i de många våningar höga husen på andra sidan om Norra bron och glimma som lysmaskar nere i den mörka lilla dalsänks. pingen — en syn, knappt mindre förtrollande än den som naturen Byss förut skänkt honom. ä Cosmo satt vid sitt fönster med en boki handen, men liste icke mycket. Kanske tänkte han icke heller mycket, der han satt i sitt lilla tysta rum och lygssmade på rösterna nere på gatan, som i dämpadt ljud stega upp ull bans fönster, än glada, än