Aftonbladet – 25 oktober 1873, sida 3

AR SSEERERR CSTRETIERTERS AE. TE SRS IESERISRARTETS, RER nämnas slöjdskolorna i Todi och Orvieto. Hvad är Todi? frågar kanske läsaren. En liten stad i Umbrien, der man kan få se urgamla etruskiska murar. Biskop har man länge haft der, men skolor icke mer än femton är. Beträffande Orvieto, kommer man vid detta namn lätt att tänka på en utsökt vinsort. Dessutom kunna artisterna omtala att den lilla staden, hvilken har ett läge som ett örnnäste på klipporna, eger en ganska gammal och ganska egendomlig kate-Idral, uppförd 1290. I denna katedral be finner sig Luca Signorellis Yttersta dom, hvaraf Michael Angelo hemtat ingifvelser. Det är kändt, att man i Wien icke varit öfverdrifvet sparsam med medaljer och diplom. Det har derför kanske icke så ofant-Iligt mycket avt betyda, att Milano erhållit -I prisbelöning för sin landtbruksskola och Genua för sin navigationsskola, m. m. å.. som korrespondenten med stolthet uppräknar. Dock torde de smä platserna, vi of van nämnt, Todi och Orvieto, vara märkvärdiga redan såsom täflande vid en utställning i undervisningsbrancben. Äfven vilja vi ej förbigå, att Capua utmärkts med pris Ilför sin normalskola. Man känner Capua -Ifrån Hannibals dagar, dä hjeltens armå der Iskall hafva blifvit något rou-artad, men iIdet är ock mycket länge sedan denna staclkars stad kunde genom sina njutningar bringa kartagerna eller någon annan i för ilderf. Capua har på senare tider egenvli Igen icke ansetts för annat än en stor by, Jen station på neapolitanska jernvägen. Ga Itorna voro osnygga och illa bebyggda. Man dträffade der under den gamla regimen endast bönder och garnisonssoldater, hvilka Jefter bästa förmåga bedrogo hvarandra. I Idetta rika Campanien, hvars utpost Capua var, räknade man 9248 personer som kunde j endast läsa, 49 062 som kunde läsa och skrifva, loch 266,582 som hvarken kunde läsa eller Iskrifya; 94 qvinnor at 100 hade icke den I miusta kännedom om alfabetet. Nåväl, Ca pua har nu en af Italiens bästa skolor för utbildande af lärare, Om vi ytterligare nämnu att en italiensk boktryckare erhållit framstegsmedalj i Wien, så gör vi detta mindre för detta faktumsg skull, än för att få anledning anföra hvad brefskrifvaren meddelar ur den italienska typografiens tidigare historia. Milano skall enligt hans uppgifter ha varit den första stad i Europa, som egde en verklig boktryckarkonst och som försökte sig med grekiska typer. Äfvenså användes de hebreiska örsta gången i Italien. Och man må icke glömma, att den ryktbare Alde Manuce (född 1449 och efter 1494 boktryckare i Venedig) var italienare. Alde Manuce var förtrogen vän till Erasmus, och den ryktbare bollän daren kunde icke underlåta att säga, att om någon literaturens gudomlighet kommit denne store typograt till hjelp, så skulle det icke hafva funnits någon gammal grekisk, he breisk, latinsk eller kaldeisk bok, som förblifvit outgifver. Alde låg i korrespondens med hela Europa och emottog mångahanda utmärkelser. Han var aldrig fullt belåten med en edition och skulle gerna betalt ett guldmynt för något i tid ertappadt fel. I ett af sina på latin skrifna förord säger han sig aldrig hafva haft en timmes Ingn. sedan han påbörjade sin allvarsamma lifsuppgift. För att undgå all onödig försummelse hade han öfver ingången till sitt arbetsrum anbragt i stora bokstäfver denna inskrift: Förbjuden ingång för dem som ingenting ha att säga. De som ha något att säga ombedas att gå ut igen så snart de sagt detta. Det var Alde, som uppfann de kursiva typer, hvilka man på franska benämnt italiques. Mycket bekant bland bibliofiler är hans Virgilius, utgifyen 1501. Han kan kallas hufvudman för en dynasti, och man har skrifvit Annales de Vimprimerie des Aldes. Olyckligtvis råkade Italien i bänderna på en mängd småfurstar, som icke tyckte om litteraturen. Typografien förföll hastigt, och) ect försök till dess lyftning vid slutet atl adertonde århundradet visade sig vanmäktigt. Ändtligen kom en tid, då förbud utfärdades mot att lära läsa; härigenom bletl. naturligtvis vårdslösheten i tryck, då publi ken förminskades, än större, och åtskilliga förskräckliga alster frambragtes mellan 1815 och 1860. I nägra jemförelsevis fria sä der, såsom Turin, och andra med faderlig styrelse, såsom Florens, offentliggjordes tid efter annan någorlunda ordentligt tryckta arbeten, men annars framträdde öfver allt eländiga typer på fult papper och med hundratals tryckfel. Om man nu ge: nombläddrar de volymer, som komma från Italien, och särskildt dem, som utgå från den nyss med medalj hedrade Barberas pressar, får man se mycket stora fram: steg. Barbera är en piemontesare, som etablerat sig först i Florens och sedan i Rom. der han öppnat en storartad tryckeriexpedi tion. Hans editioner — bland annat af klas. siska författare, i litet format, men dock ej tröttande för ögat — äro utmärkta för szmwa elegans och redighet, som goda engelska böcker. Vi lemna å sido öfriga prisbelöningar af sidentyger från Milano, glasvaror frän Venedig, handskar från Neapel m, m., somre dan 1867 i Paris väckte uppmärksamhet. I stället skola vi för omvexlings skull fästa oss vid något helt annat, en österländsk dyrbarhet, hvarät Italien ett ögonblick hade att glädja sig, med andra ord — shahen at Persien. Något egendomligare kan man knappt tänka sig, menar korrespondente .. än mötet mellan Nassr-ed-Din och Victor Emavuel. Den först nämnde är en vilde. som tycker om fester; den senare-en civiliserad menniska, som tycker om skogslitvet. Om båda monarkerna kunnat följa sin. bör. jelse, hade de troligen gått på jagt tillsammans, hvarefter italienaren skulle dragit sig tillbaka och tömt en flaska Barolo vin till sin qvällsvard, medan persern ställt sig vid ett fönster och begapat illuminationen och raketerna, derunder expedierande ett tjog glacer samt fem eller sex korgar frokt.. Men olyckan ville, att de nödgades paradera vid hvarandras smida i en stor vagn under ut byte af officiella komplimenter. Emellertid byser Victor Emanuel ordentlig afsky för denna del af sitt embete, och Nassr-ed-Din förstår icke piemontesiska, knappast franska; denna omständighet förenklade i väsentlig mån samtalet. De båda herskarne talades alldeles icke vid och vände till och med en smula ryggen åt hvarandra i den gemensamma vagnen; hvar och en såg åt sitt håll. Utan tvifvel var mottagandet ett verkligt dagsverke för den italienske konungen. Han skulle tyckt hundra gånger mer om att befinna sig ansigte mot ansigte med ett kalabriskt vildsvin. För öfrigt påståspi det ju, att äfven andra monarkiska eller republikanska statschefer icke känt mycket större nöje öfver besöket, Särskildt anmär. kes det, att shaben icke just briljerat medlni någon artighet, icke ens en sådan, som ko-ui pungarna kunna visa, dea att passa på klockJi slaget, Det bästa han hade, säga de som X! blifvit besvikva i sina förväntningar, var! hans juveler, En anekdot må tilläggas, 7 Man försäkrar att han vid sin passage ge. !m 5 CST VV JD PR br ke Et fr 0 kn fr pie Ö vg