Aftonbladet – 25 oktober 1873, sida 3

ska hemmastadda i den orientaliska littera turen, äro dock ur stånd att förstå orientens talspråk — ett förhållande som erinrar om betjenten i komedien, hvilken kunde läsa innantill, men endast i almanackor. Den italienske orientalisten blef dock icke det minsta förvirrad, utan tolkade genast, påstås det, de två depescherna. Den förra, från Teheran, sade: Hvar är ni, min gudomlige sol? Hvilket land upplyser niidetta ögonblick? Här har, sedan er afresa, rådt en ständig natt, Depeschen från Milano svarade: Min sköna lilla sultaninna, din sol går fram genom verlden, men hans hjerta är alltid i Persien hos dig. Korrespondenten har tagit sig anledning till denna utflygt från sitt ämne: Italiens konstindustri, på grund af shahens förtjusning öfver vissa italienska mosaikarbeten. Ur den utförliga beskrifningen på dithöhörande alster skola vi till slut Jöna några rader om Italiens träskulptur, som under 14:de seklet stod i sin glans, sedermera förföll, men nu, liksom så mycket annat i detta land, äter börjar komma till heders, och det fins exempel på verkstäder af detta slag, som sysselsätta ärda till 100 arbetare och ärligen exportera för mer än 100,000 francs lyxartiklar i faneriog och dylikt, Konstakademien, under ledning af Mussiui, lär också förläva mycken lyftning ät denna artistiska industri. Dess värre har Italien för närvarande att dragas med en kris, som icke tillåter stora utgifter till dyrbar lyx. Adeln är fattig och företer i bästa fall knappt xunat.än bleka arftagare till stora historiska namn, anti-liberala, anti-italienska patricier, som hoppas gerom sin fasta kunna bevisa att hela landet bör idka botöfningar. Man skulle till och med kunna nämna herigar som begära allmosor, och furstar, som ärtappats såsom landsvägsriddare. Bourreoisien höjer sig öfver allt och egerredan stora rikedomar, men spridda på många hänler; den har öfver hufvud ingen lust att ippmuntra praktindustrien. Derför vandra te skulpterade möblerna utomlands, ty det ing visserligen en mängd parvenyer, men leska arse sig utveckla elegans då de bära 1andskar, hafva nampvchiffer på sina bref ;ch hbyrda betjenter på sina gästabud. Od st le temps des Mdicis? frågar korresponlenten vemodigt, och afsiutar derpå sitt bref ned en ursäkt för det icke just litterära unehållet. Det skall bli så mycket mera jelletristiskt nästa gång.