Aftonbladet – 25 oktober 1873, sida 3

Fröken Anna Strandbery debuterade igk i drottningens parti. Ifrån den täcka st brettroll, som var? ämnet för hennes för sta, löftesrika framträdande, var detta et synnerligen dristigt andra steg, så mycke mer vågadt, som uppgiften länge lösts a vår främsta qvinliga sångartist. Ettögon blick tycktes också debutanten häpna infö sitt värf och de första tonerna af henne intagande stämma voro försvagade af e! lätt förklarlig rädsla. Det dröjde deck blot några få takter och så klingade rösten me det friska, ungdomliga behag, som aldrig förfelat att vinna ähörarzes sympati, före draget, grundadt på en ypperlig metod, va jemnt och tillfredsställande i trots af d stora svårigheterna, och i gest, minzpel oci hållning framträdde en afgjord dramatisl riktning. Allt detta betydde sö mycket mer som nybörjarinsnan vann det goda resultate utan de sedvanliga, i förskott gifoa hyll ningarne och sälunda röjde en medveter kraft, som växer till i samma mån son pro!vets foråringar. Först efter den skön: koloraturarians sista strof brast bifallet Jöst men då blef det också en bifallsstorm och en redbart förvärfvad, väl förtjent hyllning Duon med hr Arnoldson, hvars mästerli sekunderande är ett förträffligt stöd, befä stade debutantens framgång, och i de äter stående, öfvervägande dramatiska -cenern: uppfylde hon hvarje berättigadt anspräk på en sä ung skådespelerska. Vi lyckönska fröken Strandberg till denna andra succds. som fördelaktigt vitnar om mängsidigheter af hennes anlag. Att uppräksa och komplimentera öfriga i operan förtjenstfullt samverkande artister torde vara öfvetflödigt. Man känner och har ofta haft tillfälle att erkänna fru Sten hammars musikaliskt gedigna ätergivande af Valentines parti, hr Willmans gripande tolkning af Marcels karakter, hr Arlbergs ridderlige Nevers etc. Hr Arnoldsons Raoul hörde man i gär för första gången i den mening att mar aldrig hört honom utförs letta herrliga sångarvärt så mästerligt som då. Inom sitt område länge utan medtätare ä vär lyriska scen bar denne artist inder senare är tagit sig för att öfverträffa sig sjelf och hvarje nytt uppträdande visar honom lyckosam i detta hänseende. Hr Håkanssons S:t Bris vitnade om fram itskridende i korrekthet och uttryckskraft, och br Lundquist gaf soldatsången i tredje skten med mycken bravur. Körernes rask et och nyansering lävde inöfvaren stväl som personalen. till berömmelse. Det hela anfördes förträffligt af hr Norman.