Aftonbladet – 24 oktober 1873, sida 2

Till en början var motståndet passivt: arbetarne läto sig i massa kastas i fängelse, eller flydde, eftersattes och återfördes, men vägrade att arbeta. Formliga öfverenskommelser slötos mellan murare och timmermän till motstånd mot statutet. För herrarne återstod intet annat, än att betala den arbetslön, som begärdes, och derpå de böter, som regeringen ej töfvade att uttaga. Så fortgick kampen under tio år, hvarpö 1360 äre parlament försökte ytterligare stränghetsåtgärder. Ofantliga böter bestämdes för embetsmäu, som ej med nog itver utförde menniskojagten efter förrymde arbetare, arbetsherren bemyndigades att, när en flykting ertappats, på hans panna inbränna ett F(alsehood), hvarför sherifferne ofördröjligen skulle förss sig med bränmärkningsverktyg. Härmed göts blott olja på elden, det passiva motståndet röjer benägenhet att öfvergå till våld, landstrykareskarorna blifva vådliga för den allmänna säkerheten. John Balls tal blifva allt dristigare. Närlängre fram resningen stod i ljus låga, sjöngo de mot London anryckande skarorna: When Adam delvd and Eve span, Where was then the gentleman. I Balls föredrag för folkmassorna utläg ges redan denna text: alla härstamma fråu Adam och Eva; derför bort med skilnaden mellan lorder och tjenare; de förre klädal:s sig i sammet, hermelin och pelsverk, de halc vin och specerier och det finasta bröd, ochi lefva på präktiga slott, medan de som i regn 1 och oväder arbeta för dem kallas slatvarls och behandlas som slafvar, få nöja sig medi usel föda och beklädnad, med hugg och slag4 drifvas till arbete, och ej ha en konung, för it SH Öm BB DA Am hvilken de kunna klaga sin nöd eller somj? vill höra dem och öfva rättvisa; må man dorför tåga till London och, om man ej finner villiga öron, sjelf taga sin sak i sinals egna händer. — Klubbar bildades, hvilka som ett nät sträckte sig öfver alla de syd östliga grefskapen, och mellan hvilka förbindelser underhöllos; medlemmarne erlade små afgilter. Af korrespondensen mellanl; desa föreningar finns ännu åtskilligt i be-l; häll. Uppbörden af en personel skatt, som 1380 års parlament påbjöd, föranledde det sociala krigets utbrott. Då den nya pålagan ej på i längt vär gaf det resultat, 50,000 pund, som man påräknat, fick en man vid namn John Legge fullwakt att indrifva restantierna af alla, som ej erlagt skatten, mot det att han till statskassan i ett för allt betalade en viss, icke obetydlig summa, hvarpå han ut skickade sina ombud öfver landet att uppbära de föreskrifna 4 pence, som hvarje ogift arbetare skulle betala för sig sjelf, hvarje gift för sig och sin familj; äfven för barnen skuile den särskildt betalas, när de voro vuxna. Hvad som närmast bragte missnöjet till utbrott, var skatteindrifvaraes ohyggliga brutalitet. En gammal krönika förtäljer, hvilket medel ett af Legges om bud använde, för att bringa föräldrar att hellre betala för sina minderåriga döttrar, än läta dem undergå den skymfligaste behandling: puellulas, quod dictu horribile est, esursum impudice elevavit, ut sic experivetur utrum corrupte essent et cognite a viris ): Det var vid ett dylikt tillfälle en taktäckare i Dartford, hemkallad från arbetet för att skydda sitt barn, med det verktyg, han med förde, krossade skatteindrifvarens hufvud l! hbvarpå hela orten inom kort befann sig i öppen resning. Inom kort utbredde den sig ! öfver hela England med undantag af del! nordliga delarne, Insurgentskaroraa från ! olika trakter stämde möte vid London, derl:! de å Kristi lekamensdsg sammanträffade till j ett antal af 60 till 100,000, efter att ha be-:! tecknat sitt tåg mod åtskilliga summariska j! dödsdomar och afrättningar. ; Otåliga öfver dröjemålet med det samtal, ; konungen lofvat dem, gingo de från Black; heath, der de lägrat sig, öfver Thames och 1 plundrade en af de öppna förstäderne, derl. en mängd af de rika hade sina villor. I sjeltva ; verket saknade de ej anhängare uti sjelfva , L 1 ; ; i 1 I l jl j ( Å l London, der ej blott de fattige och arbetarne, utan äfven de mindre, sjeliständige näriugsidkarne togo deras parti och genom sin jhållning förmådde stadsmynadigheterna att öppna citys portar för insurgenterne. Medan regeringen töfvade och vacklade, spelade del. fullkomligt herrar, med mord och brand, hvaremot plundring skonlöst straffades. Ån nu i det ögonblick, då konungen infann sig till det utlofvade samtalet, bröt en skara in i Tower, der erkebiskopen af Canterbury och flere andra personer grepos och dödades. hvarpå offrens hufvud sattes på stänger, fördes genom staden och uppstäldes på London bridge. Det är bekant, hur denna resning slöt. Ena del af de upproriske, antagligen represecterande den lifegna delen af landtarbetare. befolkningen, aftågade från London, stäld! tillfreds genom konungens löften och frihets bref och försedd med kungliga bangr. Hvad de fordrat och erhållit är ej fallt klart, än 5 mindre är detta fallet med de under Watl! Tyler qvarblifvande skarornas säkerligen längre gående påståenden. Sedan emellertid vid en sammankomst deras anförare blifvit! särad och förd i fängelse, för att ofördröjligen afrättas, och folk samlats till motstånd mot de upproriske, återtog konungen de git na löftena, insargenterna flydde i förskräckelse från hufvudsitaden, qvarlemnande ett antal offer åt segrarnes hämd. Nu varför skräckelsen öfvervannen och det blef lor-f dernas sak att spela mästare, En kunglig)! proklamation återkallade alla eftergifter och konungen drog i spetsen för en trupp rytl tare från ort till annan, utkräfvanade denl? rysligaste hämd: ofta bestod straffet deri,! att den dödsdömde först hängdes, durpå ännu lefvande nedtogs ur galgen, då magen uppskara, inelfvorra uttoxos och inför hans ögon brändes, hvarefter han halshöggs, parterades och kroppsdelarne uppsattes på stänser — på hvilket sätt 1500 personer skola bafva blifvit afrättade i London och i gref-!t skapen. Hela det gamla förtrycket åter-n stäldes; skilnaden mellan de lifegne och delq frie arbetarne var och förblef oväsentlig.d Så slöt en folkrörelse, som enligt samtidass vitnesbörd bade hotat kela herreklassen med ig undergång, 8 Om än namnet strike är modernt, fannsl lock saken i England hela medeltiden ige-)8 nom, särdeles inom byggnadsyrkena, Emel-!8 ertid fortsatte den lagstiftande vishet, vi i(! lat föregående lärt känna, sina ansträng-S ningar ända in i värt århundrade. Genoml offentliga föreskrifter och ytterligt strängaj5 straffbestämmelser ville man reglera ar-8! oetslönerna, förhindra förbindelser mellan k irbetarne 9. 8 v., men icgen stränghett kunde medl seger kröna denna Kamp mot sakernas natur. Först 1813 upphäfdes alla örordningar om arbetslönens lagliga fixerande, och först 1824 medgafs förenings-e sller koalitions-frihet. Sedan dess har ijlsi vår tid, som man vill anse i en synnerlig! za yrad upprörd af en fruktansvärd, olöslig i je social fråga, i och genom de engelska yrje ti reföreningarna, de e. . k. trades uni 1