Aftonbladet – 24 oktober 1873, sida 2

jag tänker om den mannen: jag tänker kor och godt att han är en narr. Medan Jacob talade, sköt hans enda, friska öga positivt blixtar, liksom naturen hade gifvis det ensamt eld för tvenne. Nej, nej; ni skall sjelf få upplefva en förändring, unge herre, tillade han; vi vilja inte längre se edra lorder på de höga platserna; Vi vilja inte veta af andra än män.x Hörde ni aldrig hvart Melmars unga arftagerska tog vägen, eller med hvem hon gifte! sig? frågade helt tvärt Cosmo, för hvars poetiska sinne hans slägtings romantiska öde var vida mer anslående än politiken. Men jag kan väl tro att ni inte vet något härom, Jacob; alla efterforskningar ha ju varit så fruktlösa. Ingen menniska har, så vidt jag kan minnas, förut sport mig härom, sade Jacob med någon bitterhet. Er far ville sjelf sköta hela saken och det gick inte väl. Jag är ingen vän af lagkarlar, då man sjelf kan skaffa sig rätt, men någon gång kunna de liksom andra skadedjur vara till nytta. En skarpsynt man skulle nog uppspårat Mary Huntley, lita på det. Jag var sjelf en gång i Frankrike. , I Frankrike! upprepade Cosmo lifligt och med synbart stegrad aktning för Jacob. Ja, just der, sade Jacob kallt; det är inte nägon så stor sak att komma dit, fastän folk gör så mycket väsen af det. Långt kom jag inte; bara till en liten hamnstad der på kusten, — Dieppe kallades den, och en oerfaren yngling, som jag var den tiden, fick vara på sin vakt emot alla knep och funder af menniskorna; fastän inte vill jag klaga, ty både då och sedermera har jag rätt väl förstått att umgås med folk,