Aftonbladet – 24 oktober 1873, sida 2

Utan tvifvel kan den förebråelsen oftare riktas mot dem, som styra land och folk eller leda opinionerna, att de förbise eller underskatta nya tanpkeriktningar, sträfvanden och samhällsproblem, än att de tillmäta dem en allt för stor vigt. Men någon gång inträffar äfven det senare, och detta synes ogs i nuvarande ögonblick vara händelsen med de id6er, syften, bemödanden och sväå righeter, hvilka pläga sammanfattas under det sväfvande namnet af den sociala frågan. Här eger en öfverskattning rum, som näppeligen torde vara mycket mindre betänklig till sina möjliga följder, än blindbetens eller likgiltighetens motsatta fel skulle blifva. Man har dels glömt de likartade och ingalunda mindre fruktansvärda svårigheter, hvarmed samfunden i förfluina tider haft att kämpa, och sålunda kommit att föreställa sig den 8. k. sociala frågan säsom något tillförene ohördt, för vär tid särskildt ut märkande ondt, dels äfven lemnat ur räkningen de ojemförligt större moraliska och materiella hjelpkällor och krafter, hvaröfver vår tid har att förfoga. Man har fattat den gociala frågan såsom ett oundvikligt resultat af förbällanden, hvilka i och för sig äro naturliga, riktiga och önskvärda. således såsom ett nödvändigt onåt, hvaremot det följaktligen föga kan vara mödan värdt att strida. Man har ock till ett oskijjaktigt helt förenat en om mm må mängd af om än i viss mån, dock ej mera i; sammanhängande frågor, än att de kunnal. hvar för sig lösas, liksom man alltför hastigt på det ena landet öfverfyttat och tilläm pat hvad som gäller om det andra samt derigenom skapat förment allmängiltiga teorier om sociala lidanden och sociala botemedel, hvilka alls icke ega någon allmängiltighet. På dessa sätt har man danat ett rödt spöke at jättelika proportioner, som anses med död och förderf hota odling och samhällsordning, . hvaraf den helt naturliga dubbla följden är, att de som af medfödt skaplynne äro förskräckta blifva ännu ängsligare, och de, som I verka för den vettlösa omstörtningen såsom sådan, vinna ökad tillförsigt och djerfhet.) De förre drifvas att omfatta den med ordningens namn hedrade, politiska orörligheten såsom samhällets värn och beskärm, och de senare få så mycket lättare att främja sina syften, när man ej. längre genom oaf brutna förbättringar och framsteg rycker dem ur händerna deras anfallsvapen. Det är på ett dylikt, på samma gång upphetsadt och tröstlöst föreställningssätt, som ena gången Napoleon III och det ohederliga äfventyrareband, hvaraf han omgafs, andra gången Internationale och Iommunen bygga sina framglnogar, hvilka ej mivdre i ena än i andra fallet ländt vär tid till skam och de sanna samhällsintressena till skada. Det är icke sant, att striden mellan kapitalet och arbetet är något nytt för vår tid, att man först i våra dagar upplefvat storartade arbetsinställelser, att socialistiska ider nu ega en tillförene okänd makt, att man aldrig förr hört talas om sådana omstörtningsoch förstörelseplaner, som nnder Kommunens välde i Paris kommo verlden att skälfva, kort sagdt att icke förfintna tider, likaväl som nutiden, baft sin sociala fråga att lösa. Vi skola erinra om nägra få fakta. Ur Englands bistoria minnes vi ett, under Wat Tylers namn kändt uppror, visserligen af hotande beskaffenhet, men skyndsamligen qväfdt, endast ea kort episod i detra lands ft blodigt väld uppfylda medeltidsbäfder. Men i sjelfva verket var det någonting vida an nat och mera, än — såsom det vanligen) omtalas — ett inom några månader af ett enda år sammanträngdt, blodigt tumult. Den resning, som allmänneligen, men mindrel tjenligt uppkallas efter taktickaren Walter från Maidstone, utgjorde sjelfva spetsen och slutpunkten af en tretioärig arbetarcrörelse, som sträcker sig genom den senare hälften af Edward III:s halfhundrakriga regerisg (1327—1377) och de första åren af Richard II:s (1377—1399). Likheten med vår samtids företeelser är i flere hänseenden väsentlig och slående, såaom en nyare forskare påvisat, hvilkens framställving vi här nedan i största korthet sammanfatta. Den farsot, som i vårt lands årsböcker kallas digerdöden, rasade i England ett fullt år från början af Augusti 1349 till slutet af samma månad 1350, samlande ett oerhördt antal offer bland de fattigare klasgerna. Nästan allt arbete afstannade, der hvarken skördades eller såddes och boska pen, som utan vård irrade omkring på föl ten, dog om vintern af köld och hunger. När pesten upphörde, stegrades lifsmedelsprisen till fyra, fem gänger sitt förra belopp, och arbetskrafterna voro otillräckliga. Medan det senare åtminstone tillät arbetarne, tvang dem rentat det förra att äska högre dagspenning — 8 till 12 pence jemte kost i stället för 3 till 5. Der detta vägrades, skred man till arbetsinställelse. Vi äro vana vid att nutidens 8. k. strikes mestadels äro lokala och blott vidkomma dej egentliga stadsmannanäringarna; vi veta ock, att deras verkningar likväl stundom kunna vara i vidsträckt mån olycksbringande. Men de arbetsinställelser, hvarförj England blef skådeplatsen för femhundratjugu år sedan, omfattade både landsbygdens och städernas arbetare, och till arbetareklassen får här räknas hela det talrika lägre presterskapet och kyrkobetjeningen, som i denna rörelse spelade en icke ringa roll. Den tidens sociala fråga var säkerligen icke mindre vansklig, än nutidens, hade kanske jemförelsevis ännu vådligare pro: portioner. — Regeringen påbjöd, vid straff af fängelse och böter, att hvarje person öfver 16 år, som icke egde en viss förmögen: het eller drefve ett yrke, skulle antaga tjenst för den aflöning, som gälde två är tillbaka; böter stadgades äfven för dem, som gingo in på att betala högre löa. Helaanordningen var nemligen i väsentlig mån en finansspeknulation och blef äfven sä till vida utförd, medan den i öfrigt var maktlös, i ty att arbetarne hellre flydde eller satte sig till motvärn mot tvånget, och arbetsgifvarne hellre än att låta säden ruttna på marken, erlade den dagspenniag, som fordrades; om påbuydet blifvit åtlydt, så hade naturligtvis finansspekulationen förfelats. När parla mentet samlades,. blef regeringens provisoriska anordning blott ytterligare skärpt. De frie arbetarne kommo i en lika usel ställ ning, som trälarne. Något minimum för arbetslönen faststäldes icke, en arbetare fick ej utan tillstånd lemna hemorten, arbatsgilvaren egde att betala aflöningen med spanmål, hvarvid en bushel räknades lika med 10 pence — sk att när säden, säsom är 1361, gälde 3 till 5 pence, arbetsherren knade med spanmål till 3 pence värde be tala en arbeatslön om 10 pence — arbetarne voro skyldiga att med sica verktyg infinna sig på torgen och ovägerligen följa hvem som det äskade — en foikmarknad med starkt tycke af slafhandel — de strängaste bestraffningar föreskrefvos, för första resan tre dagars stockstraff, fyrtio dagars fängelse samt böter, sedermera för hvarje gång föräubbling af don näst föregående bestraffningen, Sådant var arbetarestatutet af år 1250. Härtill kom för en del af arnm I rn Ar mA RM mm Lr O bruQ 0 ch MD FH UR kB ND VR AD AV Krg