Aftonbladet – 21 oktober 1873, sida 3

cch hafva uttalat åsigter, som ingalunds äro öfverenskstämmande, men det oaktadt är det blott en mening ibland oss om att der vägran att behandla finanslagen, som nu egt rum, är oförsvarlig, och. att det majorite tens uppträdande, som efter hand fört der till att göra ett så oerhördt och långt gå ende steg, varit i högsta grad obetänksamt och är egnadt att göra slut på allt politiskt samarbete. En vägran att behandla finans lagen är icke blott liktydig med en afgjord konflikt mellan statsmakterna, utan den är tillika den skarpaste form, under hvilken en sådan kan framträda. Den mäste såle des söka sitt berättigande deruti, att mini ståren antingen gjort sig skyldig till öfver trädelse af landets lagar och författning eller fört en mot landets ära och välfärd stridande politik. Men intet af nämnda för: hållanden är nu för handen, Det steg, som folktingets pluralitet tagit, är derjemte så mycket mera förkastligt som dermed bestämdt framhållits det syftemålet att få erkänd en uppfattning af våra konstitutionella förhållanden, som saknar grund i vår författning. Ivogen af oss vill bestrida eller har bestridt, att bestämmelsen i grund lagens 48:de 3? derom, att finanslagförslaget först sksll behandlas i folktinget, må i följd af förhällandenas natur gifva nämnda ting et: öfvervägande inflytande på finanslagens enskildheter och följaktligen äfven på hela statshushåliningens gång; men den åsigt, som folktingets pluralitet förliden vår framlagt i deu till konungen ingifna adressen och hvars geaomdrifvande detsamma nu genom att vägra finanslagförslagets behand: ling sökt framtvinga och som går ut derpå, att regeringen vid hvarje tidpunkt skall vara i harmoni med folktingets flertal, står efter vår uppfattniog i strid med den ge nom grundlagens 2:a 8 faststälda fördelning af statsmak ten, som finnes närmare utvecklad i de efterföljande stadgandena, synnerligen om konungens rätt att utnämna och afskeda sina ministrar samt landstivgets rättighet att bebardisa samt antaga eller förkasta alla lagförslag, finanslagförslaget derunder inbedt. anmarks rikes grundlag är bygd på ömsasidigt förtroende mellan den lagstiftande makten ng utöfvare, hvilkas enighet är nöd fir lagarnes beständ, och grundlagen vr derför ä ömse sidor tillmötes: gäende: äfvensom önskau hos vederbörande att rätt förstå e Värt bopp och vår bön till landets val: män är säledes, att de, inseende stäliningens allvar, må till folktioret sända män, som Mtrivgda af ex rätt uppfattning af och som i förmedelst ett adt fasthällande vid en ensidig partistävdpunkt bidraga till hämmandet af all utveckling och derigenom möjligen utsätta säväl friheten eom fosterlandet för stora faåror.