Aftonbladet – 21 oktober 1873, sida 3

att de gräla, Åh, kära barn, sådana skarpa tungor de ha här i landet! Jag ville inte byta bort Melrosp, fastän det inte har så mänga bodar, för tjugu sådana städer som denna, och hvad Edinburg beträffar — åk, Gud bevars! 4 ; Skilnaden var enligt fru Marthag meniog sv oerhörd, att hon ieke bade ord derför. TJUGUFJERDE KAPITLET. De blefvo uppehållna vägra dagar under afvaktan att skeppet skulle segla, Detvar barkskekpet Flora, kapten Garder, destinatimnsort: Port Philip, med hvilket Huntley skulle följa. Sålunda kommo och gingo dagar och nätter; hvar morgon felades mellan hopp och fruktan att det var sista dagen och detta ovissa dröjsmål med afskedet var långt ifrån godt för Huntleys mor. Hon sade i tankarne sitt farväl bundra gånger, innan den verkliga stunden kom; och då de hvar morgon i god tid gingo ned på den del at kajen som låg midt för Floras ankarplats ute på etrömmen; och med sorgina hjertan vandrade der en stund af och an, betraktande det stora skeppet med sin tackling, emigranternas saker, som fördes ombord på dess rymliga däck, de färska grönsaker, som hängdes upp under bogen, med ett ord, alla dessa mängahanda förberedelser för en lång sjöresa, upprepades för hvar gäng afskedets smärta, ehurn för hvar gäng äfven en glädje beszärdes henne — ännu en dag! Y Men äfven emigrantskepp ha sin sista skeppartimme. Slutligen kom den sista qväl len då de sutto tillsammans. Fru Martha bade icke mycket att säga denta qväll och hvad hon sade var i korta, aforutna meningar, Hon kupde icke hälla nägot atskeds;