Aftonbladet – 17 oktober 1873, sida 2

De legitimistiska restaurationsplanerna Frankrike bekämpas icke endast energisl af alla fraktioner af det republikanska pa tiet, utan stöta äfven på ett starkt motstår hos det bonapartistiska partiet, hvilket, s förlorad dess sak efter det senaste kriget i I I kansynes vara, dockutöfvar ett visst inflytanc I genom de talrika anhängare det räknar ino administrationen och armån. Detta part förnämste ledare Rouher har nyligen till de bonapartistiske deputeraden Eschasseriev Åskrifvit ett bref, hvilket väckt mycket up; seende i synnerhet derför, att det synes vis att vid en blifvande omröstning i nationa ilförsamlingen om monarkiens äåterställand under grefven at Chambord republikanerr tläfven kunna räkna på de bonapartistisk I deputerades röster. Brefvet lyder sålunda I Ni frågar mig, om det är af gagn a .Jåvägabringa en sammankomst af de dep 1 I terade, som förorda ett vädjande till folke ,) Min åsigt är, att en dylik sammankomst ä ; både lämplig och nödvändig. Jag föreslå att den bestämmes till den 15 Oktober. Daf .lordningen är bestämd genom händelserna I vi skola öfverlägga angående de monarkisk I restaurationsförslag, som uppställts af vår ; I motståndare samt angående den hällning oc ide medel, vi böra välja. Kampen skall blifva liflig; den parlamen tariska grupp, vi representera, är icke tal rik, men den tänker att, likasom den 2: I Maj (då Thiers störtades), utöfva ett afgö Irande inflytande på frägans lösning. DI sökte vi att medelst en vapenhvila skydd: ordningens intressen; vi skola ej svika detta värf, när det kan återupptagas. I da; äro vi kallade att upptaga försvaret af vår: fäders verk, det moderna samhället. De ansträngningar, som gjorts, gå ut på att försona läror och symboler, hvilkas absoluta motsats till hvarandra den offentlig: rätten och historien ådagalägga. De skull endast kunna leda till obestämda kompro misser, tvetydiga uppgörelser. Dock hoppa: man att kunna förmå en öfverraskad elle! förvillad majoritet att bekräfta dessa anord ningar. Det ofantligt öfvervägande flertalet af na tionen ogillar dessa försök; man vet det men man bryr sig icke derom, man speku lerar på den allmänna tröttheteu. Det ä1 att drifva sjelfförtroendet nog långt. Det är i sjelfva verket fråga om ingenting mindre än vilkoren för den franska natio nens tillvaro. Genom alltid smärtsamma ofta genom brott fläckåde revolutioner ha Frankrike utfört sin omgestaltning. Genom sina seder, sina lagar, sin jordstyckning har det blifvit och vill förblifva en demokratisk nation. Att upplysa, leda, sammanhålla denna demokrati, att befordra hennes fram steg, skydda henne mot hennes egna förvillelser, detta är den enda uppgift en regering kan ha. Men den monarki, om hvil ken restaurationen drömmer, är, trots bländverket af liberala programmer, demokratiens uppenbara förnekelse. Den bekämpar genom motsatta tendenser hennes sträfvanden och angriper dess hufvuddogm, den nationella suveräniteten. Denna monarki måste, för att kunna lefva, bära hand på den allmänna rösträtten, icke för att lagbinda henne, utan för att förstöra henne — en sällsam gåfva vid en glädjefull tronbestigning! Då valprivilegiet konstitnerats, skola alla andra privilegier följa; vi behöfva endast rådfråga minnet för att veta för hvilka ständiga anfall denna eröfring varit utsatt, som nu är oss kärare än sjelfva friheten: den borgerliga, politiska och religiösa jemnlikheten. Nationalförsamlingen skall, hoppas jag, icke htaga sig ansvarigheten för dessa våldsamma reaktioner, hvilka långt ifrån att besvärja de faror, som hota samhället, fastmera skola mångdubbla dem. Genom att undertrycka ett folks id6er, under förevändning att vilja tygla dess lidelser, utsår man oro och förbereder de mest förfärande utbrott. Å Synes eder icke utsigten till stundande slitningar mellan statsmakterna vara det mest slående beviset på vår läras renhet och storhet? Hellre än att söka bilda en drifhus regering genom en nationalförsämling, hvilkens befogenhet bertrides, skulle det vara så enkelt, så hederligt att upp: rätta en regering midt i solljuset genom den lugna och fria utöfningen af den allmänna rösträtten. Ingen oro således! Den senom dessa omröstningar skapade makten skulle utan tvekan omgifvas af Europas aktning. Dess ursprung skulle. pätvinga illa lydnad. Partierna skulle böja sig inör densamma, skulle upplösas eller blifva lott vanmäktiga fraktioner. Att en dag återfå allmän fred och långÅ