Aftonbladet – 14 oktober 1873, sida 3

atll träsgzet. Den som är rädd kan gå sjör omkring. Mot den invändningen hafvz v ingenting att genmäla, men de som skol: begifva sig till Djurgårds-ångsluparne elloj vedskutorna eller ångfartyget Nya Åker Kanal hafva svårt för att kringgå elände och de skola kanske göra invändningar mo invändningen. De skulle ätminstone görs tt det, i fall de ej redan hunnit blifva vana inl vid det oefterrättliga och tro att det väl nI skall så Vara, ni Stockhkolmaren är alltför fin för att tals a-lom kommiinalsvineris, hvilket ord så ofta Janvändes hos våra vänner i Kjöbenhayvn för tt långt mindre anmärkningsvärda oordningar. 1 Här nöjer man sig med att i tysthet sticka t, och lida, såvidt man ens skänker en enda 1. tanke deråt. Man har så mycket annat att tt itänka på. Om någon mindre undergifven a jnattir skulle väcka fråga om att genom pe. t, I titioner, adresser samt öfriga lagliga medel djsöka inverka på myndigheterna, drager man ålpå axlarne och frågar: Hvad tjenar det till , latt bråka? Hellre går man och plågas af n i dåliga gåtor, utsätter sig att drunkna på , I platser; som skulle vara fast land, ser med a ltålamod på hburt obetydliga kullrigheter i a jen gata Med stor kostnad bortsprängas, un-der det verkliga hindör för en god samfärdn Ieel på andra ställen leninas ftillkomligt ovidtirörda. Hvarför bråka?tj Och likväl är stockholmaren alldeles icke s len trög natar, Han är snarare ganska het1 sig at sig, och det märkvärdiga är att hetsig-Ihöten kanske är jäst häns grtndnatur, så latt mat; fed användande åf det gamla be I kanta omdöriet vi kela svenska folket, med , Istörre skäl kan säga, att 8tockholmarne äro lett hetsigt folk fullt af tröghet, Hirtt Heta ii mantbindningsbanan i stånd! Hvilka underI verk skulle ej döti banen göra! Vi erinra , 088 t; ex. hvad Åugust Blatiche okref i ka ; llendern Sveä för är 1865. Det förtjonar Janföras i våra dagar: Sen döt (jernvågen) skall göra en större Jepok: i vårt land den dagön, då samman I bindningsbanans första lokomotiv iår tvärs ;ligenom Sveriges hufvadstad, spränger fram Igenem tunneln under södra bergen, jagar Söfver Riddarfjärden, visar sig ett ögonblick vid Kövttorget och på Riddarholmen, ilygör öfver Norrström, dröjer måbända (!) jon stind på en stör; öppen glats; omgifven af palatser, löfrika träd o6h doftande blomsterrabatter — en plats, som för htågra år tillbaka var ett förpestande träsk — sätter sig vidare i rörelse och försvinner i norr, medförände dit en knappast dagsgammal helsning från folken i söder. Då skall intet afstånd mera finnas mellan Sveriges norra ofh södra hälfter, de tu skola då varda ett; då är allt hinder undanröjdt för en fri och oupphörlig vexelverkan mellan landskap, som förr knappast kände hvarandra — och Sverige skall ega ett monumentalt storverk mer att visa verlden, ett storierk; gom, utgörande dess egen stolthet och ära, måste på sämma gång väcka afund (!) och beundras hos jordens måktigaste folk, Och nu? Jo, nu nöjer man sig med att sammanbindningsbanan finnes, utan att man drager någon fördel af henne. Man har redan blifvit van vid den saken, och då är det som det icke kunde Vara annorlunda. Samfärdseln inom hufvyudstaden har icke blifvit underlättad genom denna bana, utan snarare, så väl till sjös som lands, många gånger hindrad. Man ser huru jernvägsbron öfver Mälaren hindrar sjöfarten, på sämrnma gåfg hön förstört en vacker utsigt, samt huru flera qvarter af Ölara församliopg genom banan befinna sig afskurna från den öfriga trakten af samma församling. Huru ser det dessutom ut omkring centralstationen? Finnas många så afskyvärda platser som förlängningen af Lilla Munklägersgatat, der hot stöter till Nya Kungsholmsbron ? Men vi kunna komma direkt från Malmö till. Clara Strandgata, och det till och med nattetid! Det är sant. Visserligen händer det, att man ej kommer fram förr än ett godt stycke in på förmiddagen, men äfven det vänjer man sig vid. Jernvägsstyrelsen har förklarat, att orsaken till de nattliga snälltågens försenade ankomst ligger till stor del i jernvägebetjeningens höflighet mot de resande, som ej kunna nog snart bestämma sig för hvilken plats de skola intaga i kupgerna, Vi kunna tänka oss situa tionen. En resande går med makliga steg från vagn till vagn och letar efter ett godt hörn. Herrn mäste skynda sig, säger konduktören, men med mild och foglig stämma, Ja, ja, det är väl icke så brådtom heller, invänder den resande och tänder i sakta mak sin cigarr. Nej, det är det visst ickes, svarar konduktören och bockar sig, men vi skola kanske åka snart. Den resande har ändtligen funnit ettpassande hörn och skall just krypa in, då han märker att han glömt sin näsduk. Ack, konduktör, var snäll och vänta litet. Jag måste springa tillbaka och hemta min näsduk. Var så god, svarar konduktören, och så väntar han och hela tåget till dess herrn med näsduken kommer tillbaka. Det är ett nöje att hafva en så artig jernvägsbetje ning, hvilken, för att tala med Aug. Blanche, måste. på samma gång väcka afund och beundran hos jordens mäktigaste folk., Men hvad hade Blanche gjort, om han nu varit i lifvet? Han hade sannolikt icke delat den allmänna trögheten hos värt hetsiga folk, utan skrifvit en artikel, som kunnat hafva bättre verkan än hvad våra rader förmå, Till hr redaktörer af Aftonbladet. Jag anhåller att genom eder ärade tidning få lemna några upplysningar i afseende på ett förhållande, som under de senaste tvenne veckorna egt rum, nemligen att telegrambefordringen mellan Sverige och England icke kunnat med tillbörlig skyndsamhet verkställas, så. att. t. ex. telegram