Aftonbladet – 14 oktober 1873, sida 3

Den förflutna veckan var icke så epokgörande, som hennes före gångerska, Hon afskedade kyrkomötet, det är sånt, ten dörvid tyckes fan icke hafta mycket fäst sig. Det berättas dock, att hr Hammer ingifvit anbud på alla biskopskåporna, hvilka han föreställt sig redan tillhöra historien, det vill sägå de Hammerska samlingarne, men funnit sig förekommen af en omtänksam direktör för en ny teater, hvilken lärer just nu hålla på att komplettera sitt kontymförråd. Hiskopskostymerna låra dock icke ännu vara ä prendre. Man håller på dem i det längsta, och det är möj: ligt att hvarken direktörefi eller intendenten för de Hamimörska samlingarne lyckas komma i besittning af rariteten. Det var lugnt efter stormen i vår hufvnudstad. Helgeandsholms-frågan bidar sm tid. Stockholms rådhus står ännu qtar. Strömsborg synes ättnu från Norrbro, men hörrar iålaro och fotografer, xylografer och litografer äro i full verksamhet för att åt efterverlden bevara minnet af den lilla vackra holmen, icnan han instoppas mellan ett par broar och döljes för verldens blickar. Det torde i allmänhet Våra skäl att Våra Konst närer icke försumma tillfället att afteckna våra öar och stränder, eådana dessa nu befinnas i ett ganska måleriskt läge vid rinnande vatten, ty om någon tid hafva vi kanske icke några där fier och det skall måhända blifva svårt att säga hvar strän derna varit belägna. Benägenheten attfylia ut och stoppa till hvar man ser ett vattendrag är så förledande, att det kan hända att hela Stockholm snart kommer på det torra, Om hundra år säger man: Jag undrar om det är sannt, att den rännil, som ännu kallas Norrström, verkligen fordom varit en riktig ström samt om vattnet i förra århundradet gått ända upp till den gata, som kallas Ladugårdslands strandgata? Vi, som lefva i detta århundrade och ännu glädja oss åt den friskt brusande strömmen, vi undra om den s, k. Ladugårdslands Strandgata verkligen en gång skall blifva en gata, och, i fall så sker, om detta kan inträffa före århundradets slut. Det var mycken brådska med Ladnugårdslandsvikens delvisa fyllning, just derföre, sade man, att Strandgatan skulle kunna blifva snart färdig. Annu i denna dag har den gatan ej kommit särdeles långt fram, Och huru ser hennes början ut? Att hon alldeles icke är bebyggd med några hus lemna vi å sido, men gatan sjelf, d. v. s. vägen längs stranden åt Grefbron, är vid torr väderlek om sommaren omöjlig att beträda i anseende till de förskräckliga dammoln, som då grassera der, och vid regnigt väder samt i allmän het höst och vär ännu omöjligare, ty då är den ett bottenlöst träsk. Och likväl är det ett icke ringa antal personer, som nödgas trotsa omöjligheten, beträda den vägen och uppehålla sig der för att från skutörna i hamnen förse sig med: bränsle. Men dessa personer tyckas foga sig uti hvad de sannolikt anse för en oundviklig nödvändighet.