Aftonbladet – 14 oktober 1873, sida 3

till norden. Han ville i densamma ko kö sl uttryck af det deltagande, med Kvilket då visvånska folket följt dem och det sak fö hvilken de arbetat. Man Hadö sagt attnord , I polen vore en fästning, som ej föll så lätt il men hvarje fästning, trodde talaren, hur -I föga hemmastadd han än vore i krigskon sten, måste falla om den tillräckligt ihär 1 I digt och på rätt sätt belägrades, och. hal -I ville tro ätt denna skulle göra det äfvenle des, Hur kritgfäfdad fen än vore af is borgens vallar och hafvens örafvär, Ville han dock hoppas att den en gäng skull falla och falla för svensk hand. Det vore ja ett mål värdigt Europas nordligaste kul I turfolk att skänka verlden en bild af der iyttersta porions lif och natur. Hr Joh. Jolin föreslog derefter i ett ver sifieradt föredrag en skål för professörskar I Nordenskiöld, om hvilken det bland anna hette: jag ärar den ungmö, som vågade på att dela en forskares öden så som tidigt de väntade Nordenskiölds maka; jag ärar det mod, hvilket vet att försaka all kärlekens fröjd, för att blygt hjelpa till med storverket som liennes älskling vill. Derefter uttalade dr Aug. Sohlman ett tack till regeringen, Vetetskapsakademien och de göteborgska möcenater, som befrämjat och understödt nordpolsexpeditionen, Man hörde ofta sägas, att för författare, Vetenskapsmän, diktare, konstnärer och uppfinnare vore det en förbannelse att tillhöra ett litet folk, Men detta vore af det slags san ningar, som icke ha en absolut giltighet, utan förete en prutmån af om och men. Man finge i alla händelser vid bedömandet af den saken, om ett folk skulle ur denna synpunkt betraktas som stort eller litet. fästa sig vid åtskilligt annat än blott vid befolkningssiffran. Om ett folk är litet på det sättet; att det icke eger någon historia, som förtjenar detta namn, och icke någon utpräglad nationalkaråkter i Högrö möenitg, och om i folkets lif och hjertelag fattäs Alla de elementer, som äro egnade till att vidga blicken och elda till ädel, uppoffrande verk samhet för stora och vatkra syften, då kan det onekligen vara mycket tängt för det produktiva snillet att tillliöra ett sådant folk. Men om ett folk, ehuru ickö särdeles mångtaligt, med ära häfdat sin plats och inskrifvit sita bedrifter på Historiöts minnestaflor och i den allmänna kultirenö häfder och om det är lyckligt nog att förete en ädel och bestämdt utpräglad nationalitet, en lefvande och högstämd folkanda, då kunde det folket sägas förete en tvalitativ storhet, som komme andens arbetet på alå områden till godo, Talaren trodde, att till och med våra Hationalfiender, em vi egde sådana, skulle vafa färdiga ätt medgilva att Vårt folk till följd af sin utveckling, sin karakter och sitt arbete på kulturens fält icke kunde kallas för en liten och lumpen nation. Liksom det gladt och offervilligt följt de lijeltar, som förde det till ojemna, blodiga strider och till ärorika bedrifter, så otifättade det äfvon med hjertats Värmä banrförärne i tankens idrotter och egnade de lifligaste sympatier ät de forekningens riddersmän sans peur et sans reproche, som ville, äfven de, plantera Sveriges fana på främmande och hittills okända områden, Hvad Sveriges regering, vetenskapsakademien och enskilde gjort för att befrämja detta vetenskapliga Tärnadstög, det vore ett) sannt och vackert uttryck af svenska folkets hjertelag och af det inttesse, hvaärmed let omfattar störa och vackra syftemål. Bland de onsklide ville talaren nämna ett ramn — Oscar Dickson. Ett mecenatskap, så storartadt och så oegennyttigt vore i sanning tågonting ovanligt i alla tider och alla länler. Man måste dröja något dervid; trots len ovilja kr Dickson hår mot att Hans nattinl skäll öltörås; man inåste tala derom, lerföre att det innebär ett lysande föredöne och derföre att det innebär en heder för rårt land, att en svensk köpman har förnåga af sådana uppoffringar, icke blott den nateriella förmågan, utan den som ligger i riljan och hjertelagöt. Talaren slätäde med utt uttala den förhoppningen, att äfven för ramtiden ett understöd, så godt, och ett del tagande, så varmt, mätte blifva liknande, commande företag till del. D:r Wieselgren föreslog slutligen en skål ör besättningarne å örlogsfartygen Polhem ch Gladan; för hvilken skål löjtnant Paänder tackade. Härmed var den egentliga festen afsluad; men samqvämet fortsattes under gladt amspråk, afbrutet af nägra mera enskilda kälar, till långt fram på natten: RR RER mr ———--l