Aftonbladet – 14 oktober 1873, sida 3

t beljonhäfvid; Bergström, Wöri ock Wen nerberg, vetenskapsakademiens preses; pre sidenten frih, Lovis de Geer, f; d statsrå det Carlson, de flesta härvarande ledamö a terna af vetenskapsakademien, riksdagsmän I medlemmär at statsvevisionen samt en mängd vetenskapsidkare, skriftställare och konst närer. . kacdarn.d Efter det en sup blifvit intågen i den Imed gröna växter dekorerade föstsalen, fraih. sattes Kåler, och fril. de Geer flatittädde Såmt föreslög kontingens skål; hvilken töm eg under fop at: lefve konungen! Dörnäst följde en skäl för de i den sista Polhafsfärden deltagande vetenskapsmän, och främst ibland döm ekpeditiotens äntörare I professor Nordenskiöld. Penna skål föreslogs af f. d. statsrådet professor Carlson, Hvarje vetenskap är, sade talaren, en serie af eröfringar, och derföre är ock vetenskapsmannens lif en strid, än i det tysta och obemärkta, mot inre tvifvel, mot hinder och motgångar, som af ingen varsnas, än i det yttre mot faror och umbäranden, som då fästa vid honom folkens blickar. Till denna senare kategori hörde deras, hvilka de här församlade ni ville ögna sin lyckönskan och tacksägelse. De hade följts af nationens blickar, ty när isen slog sig öfver våra sjöar och floder och snön hopade sig utanför våra boningar, hvad var det väl då som drog så mångas blickar mot den höga norden? Icke strålade Carlavagnen med klarare sken, icke flammade norrskenet praktfullare än vanligt! Nej, det var den lilla svenska kolonien deruppe bland isar och köld och mörker som drog svenska folkets blickar och tankar dit upp. Vi veta nu hvad det är att härda ut deruppe, hvad det är att se fartygen, det enda heppet om räddning, vara nära att krossas, hvad det är att med yxan ihand hugga sig väg genom isarne, hvad det är att hung rande vaka nattens timmar igevom under termometeroch andra observationer, men vi veta ock hvad djerfhet och försakelse kunna uträtta. Tyvärr är icke nordpolen en fästning, som ger sig vid första stormningen, och om således icke de hemkomne kannat medföra detta segrons pris, så ha de dock vunnit resultat, hvilka vi måste egna vår varmaste lyckönskan och tacksägelse. Deras arbeten och forskningar deruppe ha skänkt oas en bild af hurudant Värt eget land en gång var, då ännu isafne betäckto dess yta; ur hafvets djupaste djup ha de dragit fram i ljuset en okänd verld; och deras magnetiska, meteorologiska och andra observationer skola tillföra Tetenskapen: många nya fakta. Med djerfbhet, ihärdighet och försakelser kommer man långt, och man : kan vänta mycket af män med en energi sådan som chefens för den senaste nofdpolsexpeditionen. — Man berättar, att Napoleon, len förste naturligtvis, efter slaget vid Jena, medan krutröken ännu hvilade öfver slagfältet, mumlat för sig sjelf: Nu gäller det Spanien!s Man berättar ock att professor Nordenskiöld, då han steg tir nattåget, som förde honom hit, och satte sin fot på Stockholms mark, yttrat: Nästa gång sätter jag mitt hus på Sju-öarne Det är att tänka oå en ny seger straxt efter den redan Växna:. Ich en seger ha de vunnit, dösse, män, och lerför egna 4i dem nu våra lyckönskningar och våra tacksägelser. Först och främst xpeditionens chef, professor Nordenskiöld, ch vidare de öfrige deltagarnei densamma, öjtnant Palander, löjtnant Parent och do: enten Kjellman, livlika här äro närvarande, cke till förglömmande dem hvilka nu ej innas här för att mottaga vår tack! Skålen dracks under lifliga hurrarop. Se jan dessa tystnat framträdde hr HF, Hedberg ch föredrog följande af honom författade rerget.! Till Adolf Erik Nordenskiöld, den 13 Oktober 1878, Hvad är som gläder hjörtat mest, är mödan slutad är, ch vi få samlas till en fest Som nu i afton här? Är det väl flärdens tomma prål, Och njutvingslystnans flacka skrål, Och saften ur den fyllda bål Som hjertat hyllning bir. Kn det är mycket mer än så, Det är att se en man Än lika varm och modig stå Fast han sitt mål ej hann! Det är att trycka få hans hand Och ropa högt vid bålens rand: Välkommen åter till ditt land; Du, ljusets ridderswan! Välkommen åter, du som käckt Har trotsat köld och haf, Som för din längtan, oförskräckt, Ditt lif till insats gaf! Välkommen åter, du som gladt Har trotsat polens långa natt Och riktat vetonskapetis skatt Med rön från urtids graf. Med oro följde vi din stig I tanken, vintern om, Hur is och mörker lade sig Omkring den småningom! Med bäfvan väntade en hvar Från höga nord och dig ett svar. FT Mn a nd 2 Jr fn ÅR FL AR RA HN KR BN EN BR rd Fi! kd sl kr KU rm NR 4