Aftonbladet – 13 oktober 1873, sida 3

lelsen. Han lemnade tillbaka nystanet och sade hastigt: Låt se att du inte har glömt mig, Ketty, då den tiden kommer, hvarefter han lemnade rummet. Den tiden; hvilken tid? Huntley kunde icke närmare förklara hvad han menade, icke heller skulle Ketty kunnat göra det. Hon förde sakta handen till sina ögon, log ett helt svagt leende och sade blott, stackars gosse!s då dörren tillslöts efter ho nom. Måhända skulle ock förklaringar gjort endast föga gödt; kanske var det bäst som det var. Med rodnande kinder inträdde Huntley till den oskyldiga, intet anande, högvördige doktorn, hvilken sedan mången god dag till baka hade glömt sin egen ungdom och icke ännu var väckt till begrepp om att hans lilla Ketty kunde vara ämnad till nägot annat kall i lifvet än en god dotters, en förständig, äldre systers. Den lärde mannen tittade upp från. sitt. manuskript och sköt upp glasögonen i pannan, då Huntley in: trädde. Huatley! är det du? Har någon ny motgång inträffat, min gosse? sade doktor Logan, som icke trodde-att Huntley träffat Ketty; hade han det, skulle han naturligtvis genom hennes sällskap blifvit lugnare än hvad han nu syntes vara, Den förträfflige doktorn kunde icke, dä fråga var om Norlaw, tänka sig annat än nya olyckor och svårigheter. Ingen ny motgång har inträffat, fvarade Huntley, och rodnade ännu starkare, men jag önskade anhälla om: ett råd af er, sif. Doktorn lade med resignation ned sin penna. Pennan var ny, skuren i skarp spets, ty så ville han ha dem, Just nu